Dräparna

Lämnad

Annabelles perspektiv:

''Okej, vi lyssnar.'' sa Jack efter en stunds pinsam tystnad.

Man kan ju tycka att efter att någon hade sagt att man skulle lyssna på den så skulle den kanske börja säga det man skulle lyssna på. Men nej, tydligen var det inte så här. Efter att Henna Pärlevinge hade sagt det till oss så höll hon tyst. Väldigt praktiskt.

'' Mitt folk och jag bor långt inne i den här skogen.'' sa hon och pekade bakom sig.

'' Skogen är överfull av magi och heliga andar och det är inte vem som helst som får chansen att komma hit. Det är en väldigt vacker plats så ni borde länna er hedrade. Om ni undrar vad jag är för något, för ni har nog märkt att vi inte är av samma ras, så kan jag tala om för er att jag är en skogsälva.''

Jag rynkade pannan. Vad hade det här att göra med Adams tillfrisknande? Som vanligt verkade det som att Liam hade tänkt likadant som mig för bara några sekunder senare hörde man hans röst.

'' Vad har det här med Adam att göra?'' frågade han lite otåligt.

Hon gav honom en lugn blick och tittade sedan på Adam.

'' Jag sa att ni skulle lyssna, inte vad ni skulle lyssna på. Men om ni nu inte vill lyssna på mig så har jag bara en fråga till. Vill ni inte heller höra villkoren för att mitt folk ska hjälpa honom?''

'' Kan vi inte ta det senare? Typ efter att ni hjälpt honom?'' frågade Luna och trampade otåligt med fötterna.

Henna Pärlevinge bara log och nickade. Hon började gå mot skogen och gjorde ett tecken att vi skulle följa efter. Jack och Liam lyfte upp Adam och började bära honom efter oss andra.

Vi gick genom skogen ett tag och hela tiden såg den skadad och förfallen ut. Men sedan efter ungefär tjugo minuter så såg jag hur träden började få gröna löv och marken såg livfull ut. Det växte till och med mossa och blommor på vissa ställen. Vi kom fram till en äng mitt i skogen som var täckt av grönt gräs och blommor i alla jordens färger. Det var väldigt vackert och jag blev förvånad över att denna planeten som verkat så hemsk kunde gömma något så här underbart. Mitt på ängen fanns det ett gigantiskt träd, och med gigantiskt så menar jag verkligen GIGANTISKT. Tänk dig det största träd du någonsin sett och multiplicera det med tio. Uppe i trädet kunde man se små kojor lite överallt på de kraftiga grenarna, men de var väl dolda av bladen. Det var förmodligen bara för att jag var Dräpare som jag kunde se dem. Jag var ju tränad för att se sådana detaljer. Lite då och då kunde jag se något röra sig uppe i trädet och jag antog att det var Henna Pärlevinges folk. De verkade vara väldigt många så det förklarade ju trädets storlek men jag undrade lite över hur de tog sig upp varje gång. Alla hade ju antagligen sådana där långa, vita klänningar och de var kanske inte det bästa klädvalet för trädklättring.

Vi kom fram till trädets stam och då gjorde Henna något som jag inte förväntat mig av henne. Hon spände av en del av klänningens överdel så att den var axelbandslös istället för långärmad. Med det var inte det som gjorde mig chockad, nej det var vad hon hade gömt under klänningen som chockade mig. På hennes rygg fanns nu ett par synliga vingar med detaljer av silver.

Nu kunde jag faktiskt förstå att de kunde bo i ett träd när de hade de där kläderna på sig.

'' Vi måste upp till läkeälvans hydda och vi måste skynda oss. Det är snart försent.''

Med det sagt tog hon Adam från Liam och flög uppåt. Jag hade verkligen inte trott att hon kunde lyfta en fullvuxen kille med mycket muskler, fast vad visste jag egentligen? Alla älvor kanske var starka. Bara några sekunder efter att Henna flugit iväg med Adam började vi andra klättra uppför det stora trädet. Vi skulle förmodligen få rätt mycket problem på vägen upp eftersom att vi inte visste vilken hydda som var läkeälvans.

Davids perspektiv:

15 minuter senare

Jäkla vad jobbigt det skulle vara att klättra i träd då. Jag hade aldrig kunnat tro ens i mina vildaste fantasier att det skulle krävas så mycket krafter till det. Fast nu var det här ju ett ovanligt stort träd också...

Vi hade äntligen kommit fram till läkeälvans hydda, eller det var åtminstone vad vi trodde att det var. Det var alla örter utanför som hade fått oss att chansa på den här, och kanske även att någon skrek inifrån den.

Jag gick hastigt in i hyddan och fick se Adam falla ihop på marken. Han verkade helt slut och hela hans bara överkropp glänste av svett. Luna kom in tätt efter mig och sjönk ner på knä bredvid Adam. Hon började studera hans arm och gav ifrån sig en suck av lättnad. Armen hade fått tillbaka sin vanliga hudfärg och man kunde inte ens se att den varit skadad för bara några minuter sedan.

De andra kom också in i hyddan och den blev genast helt proppfull. Den var ju inte särskilt stor och nu stod det tio personer härinne.

Henpearl kom fram till mig och Annabelle.

'' Följ med mig. Bara ni två.'' sa hon kortfattat och gick ut.

Jag tittade på Annabelle som gav mig en förvånad blick, sedan gick vi efter henne. Vi kom ut på en gren stor som en cykelväg och började följa den framåt. Efter bara några meter kunde vi se Henpearl stå framför oss och studera himlen. Hon vände sig mot oss och log sitt konstiga leende. Det skulle nog föreställa lugnt och harmoniskt men just då fann jag det endast irriterande.

'' Ni bad mig få höra kraven för er väns tillfrisknande efter att han blivit frisk. Nu är han helt återställd så jag gör ett andra försök.'' sa hon med försiktig röst.

Nu blev jag helt ärligt lite rädd för det lät inte som att hon hade något bra att berätta.

'' Vad är kraven?'' frågade Annabelle nyfiket.

'' Tyvärr så måste en av er enligt våra traditioner stanna här hos oss medan de andra reser vidare. Jag önskar att det inte var så men det är Andarnas vilja.''

Okej, håll dig lugn nu David. Vi kommer säkert på något för att lösa det här. Ingen skulle stanna kvar, om det inte gällde Erik förstås.

'' Andarna har även valt ut vem de vill ska stanna och det blev dig.'' sa hon och pekade på Annabelle.

Jag mötte Annabelles blick men önskade att jag inte gjort det. Den utstrålade panik och då insåg jag vad det här innebar. Annabelle skulle inte få resa vidare med oss och jag visste inte vad jag skulle göra. Men en sak var säker. Jag skulle inte ge upp fören jag listade ut det.

----------------------------------------------

Hehe, det här kapitlet blev ganska weird men det mina vänner får ni leva med. Hade så mycket idéer för det här kapitlet men nu när jag skrev ner dem blev det lite konstigt... Jaja, hoppas att ni gillar det ändå!

Och Marri, hoppas du inte har suttit framför Ipaden sedan du kom hem nu...😇

Tack allihop för att ni läser Dräparna!!!

Kram Hanne!!!