Blodsband

Prolog

Prolog

Jag har alltid känt mig lite annorlunda.

När jag gick på dagis höll alla andra barn på att springa omkring och leka eller satt i sandlådan och grävde, men jag höll mig alltid undan och försökte att inte märkas. Det hände ofta att fröknarna hittade mig uppflugen i ett träd, där jag satt och tänkte eller småpratade med insekter och fåglar. Det var givetvis bara jag som pratade, men efter som att jag bara var fyra år så låssades jag att djuren kunde prata med mig.

Hursomhelst, när jag sen började i skolan blev det bara sämre. Jag lyckades inte skaffa några vänner, eftersom att alla tyckte att jag var konstig. Och jag måste väll medge att jag inte direkt ansträngde mig. Och i och med det så var jag väldigt ofta ensam på raster och efter skolan.

När jag började mellanstadiet började många av mina klass kamrater att vara taskiga mot mig. Det var inte så att jag var direkt mobbad, nej, de gjorde det på ett mycket listigare sätt. Små saker, som att de aldrig satte sig jämte mig i matsalen, att de viskade bakom min rygg eller att när jag kom och för en gångs skull försökte prat med dem gick det iväg. Det gjorde att jag kände mig ännu mer oönskad. Jag blev allt mer deprimerad och snart ville jag inte ens gå till skolan. Men så hände något som ändrade allt. Det började en ny kille i min klass.

Om jag varit normal hade jag nog sagt att han var snygg, med sitt bruna rufsiga hår, sina bruna varma ögon och ett par alltid lika leende läppar. Men det ända jag såg var en mycket snäll kille. Han såg åtminstone snäll ut, så vid nästa rast gick jag fram till honom. Jag sa, ''Hej, jag heter Fox, vi går i samma klass. Vad heter du?" och han hade svarat ''Hej, jag heter Samuel, men du kan kalla mig Sam om du vill. Kul att träffas'' och det var början på en livslång vänskap.

Från den dagen var jag aldrig ensam mer (förutom de skoldagar då Sam var sjuk). Sam och jag gjorde allt tillsammans. Vi träffades varje dag och vi hade hur kul som helst tillsammans. För första gången någon sin var jag riktigt lycklig!

Sam berättade för mig att han också varit ensam innan han träffade mig, så därför bildade vi vår egen klubb, ''ensamma klubben'', som gick ut på att vi lovade att alltid ställa upp för varandra och att hålla ihop tills vi inte längre andades.

För att göra det hela ännu mer högtidligt skar var och en av oss ett litet snitt i höger hand. Sedan skakade vi hand och i och med det band vi ett blodsband.

I framtiden skulle det visa sig att det här med blodet var av mycket större betydelse än vi först trott...