Blodsband

Farmors bamsekramar

Kapitel 3

''Du skojar, säg att du skojar'' sa jag tyst.

''Fox jag...'' Sam hade släppt min hand och stod nu framför mig.

''Jag kan inte hjälpa vad jag känner!'' Sam kom närmare mig och sträckte ut armarna mot mig. Det såg ut som om han ville krama om mig, och så här på nära håll såg jag att det fanns tårar i hans ögon.

''Förlåt, ja...'' började han men jag avbröt honom. ''Samuel, jag måste hem. NU!'' Min röst var neutral och jag hade tagit på mig ett pokerface.

''Snälla Fox...''

''Vi syns i morgon Sam''

Jag stormade ut ur rummet, slängde mig ner för trappan och rusade ut i hallen. På vägen höll jag på att springa omkull Robert (Sams pappa).

''Hej Fox. Hur är det?'' undrade han vänligt.

''Jag vet inte riktigt... Jag vill nog bara hem'' svarade jag trött.

Jag drog på mig mina skor och min jacka, men sen kom jag på att jag glömt min väska uppe på Sams rum. Jag var på väg att vända men bestämde mig att det var bäst att strunta i den och bara gå hem.

''Hej då Robert'' sa jag men jag han inte höra hans svar, för jag hade redan slängt igen dörren bakom mig.

Ute hade det börjat regna, men det struntade jag i. Jag sprang så fort jag kunde hem, hem till farmor, fläskpannkakan och min säng.

Regnet öste ner och hela jag var dyngsur när jag när jag öppnade dörren till farmors lilla hus.

''Jag är hemma'' sa jag utmattat innan jag kollapsade i en liten hög på hall mattan.

Farmor kom ut skyndandes ifrån köket för att hälsa på mig (det gjorde hon alltid) men tvär stannade när hon såg mig på golvet.

''Men lilla gumman! Vad har hänt?!'' Sa hon oroligt samtidigt som hon gick fram till mig.

''Sam och jag har, typ bråkat'' sa jag tyst. (Det hände att jag och Sam bråkade, så det var inte första gången).

''Men gumman då. Kom här''. Hon sträckte ut händerna mot mig och jag reste mig sakta upp. Sedan slog hon armarna om mig och jag började tillslut gråta.

''Vad bråkade ni om?'' undrade farmor medan hon ledde mig mot köket.

Hon tryckte ner mig på kökssoffan och satte sig jämte allt medans hon strök mig över håret och smekte mig över ryggen.

''Jag vet inte riktigt om man kan kalla det att bråka men han berättade en sak för mig som gjorde mig väldigt upprörd'' svarade jag.

''Men vad var det han berättade då? Eller vill du inte prata om det?'' sa hon mjukt.

''Han sa att han var... att han var... kär i mig!'' utbrast jag.

''Men gumman, varför blev du upprörd över det?''.

''Men farmor! Han kan ju inte vara kär i mig! Han är min ända vän och säg att vi blev tillsammans, men sen gör slut. Hur skulle vi då kunna vara vänner efter det? Och om vi bara fortsätter vara vänner, och lägger det här bakom oss, hur ska jag då någonsin kunna bort se från att han är kär i mig?!'' sa jag förtvivlat.

''Jag förstår att du är upprörd, men du dömer honom för hårt. Vet du vad jag tycker att du ska göra? Be honom ursäkt för ditt beteende men förklara också att du inte känner på samma sätt för honom. Men vet du vad jag tycker att vi ska göra nu? Du får tre gissningar'' sa hon glatt.

''Äta fläskpannkaka kanske?'' svarade jag.

''Rätt! Du har vunnit tre kilo kaffe'' ropade farmor och vi båda började skratta.

Efter att vi ätit farmors (gudomligt goda) fläskpannkaka hade jag borstat tänderna, gett farmor en bamsekram och slutligen gått och lagt mig. Jag var fruktansvärt trött men jag kunde bara inte somna.

Jag låg och tänkte på en massa olika saker men nästan allt kretsade runt Sam. Först hade jag tyckt att tanken på att Sam skulle vara kär i mig var absurd och hel konstig men nu började jag inse att det kanske inta var så konstigt. Jag var inte direkt söt men jag var iögonfallande, med mitt eldröda hår, havsblå ögon och min längd (jag var runt 175 cm lång). Jag var inte super smal, men absolut inte tjock, något mittemellan.

Men kunde Sam verkligen tycka att jag var söt, eller brydde han sig inte om mitt utseende? Jag menar han och jag hade faktiskt tillbringat nästan halva våra liv tillsammans (för att vara exakt,7 år och eftersom att jag nu var 16 så var det inte hälften, men sak samma).

Jag låg och tänkte liknande tankar i säkert en timme till, tills jag äntligen somnade.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~••••••Författarens Tack••••••

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Tack så hemskt mycket för att du läst detta (väldigt tråkiga) kapitel.

Jag vet att det var ett tag sen jag uppdaterade men jag har helt enkelt inte hunnit med;)

Hoppas ni blev nöjda iallafall, och tyckte ni om vad ni just läste rösta gärna och lämna en kommentar.

Så hörs vi snart igen (tror jag) ;)

Until next time:)