Blodsband

Gröna äpplen

Kapitel 2

Bussen stannade och Sam å jag stämplade av våra busskort och hoppade av. Vi såg hur bussen körde iväg.

''Vill du följa mes mig hem?''

undrade Sam.

''Ja visst, så kan vi slå våra kloka huvuden ihop och se om vi inte han komma på något att berätta om imorgon'' svarade jag. Vi började gå mot Sams hus, som låg ungefär en kilometer bort.

Klocka var 15:07 när Sam låste upp dörren.

''Välkommen in'' sa han med överdrivet högfärdig röst.

''Skulle ni vilja att jag visar er runt?'' fortsatte han.

Som om jag inte visste precis hur huset såg ut inuti. Jag skulle kunna hitta till vilket rum som helst, i sömnen! Jag visste alla vinklar och vrår. Jag kunde huset minst lika bra som Sam, om inte bättre. Men för att spela med sa jag med lika tillgjord röst

''Självklart! Det skulle vara mig ett sant nöje om ni ville visa mig runt''. Både jag och Sam började skratta hysteriskt och vi kunde inte sluta förrän vi båda låg på golvet och kippade efter luft.

Det var sådana här saker som vi tyckte var roligt, saker som ingen annan tyckte var kul men som kunde få oss att stå dubbel vikta och hålla oss krampaktigt om magen för att vi skrattat för mycket.

''Är du hungrig?'' undrade Sam efter en stund. Han hade satt sig upp och andades nu in djupa, regelbundna andetag, för att lugna ner sig.

''Nej, inte egentligen, men ett grönt äpple och lite vatten skulle inte sitta fel''

''Okej. Gå du upp på mitt rum så länge. Jag ska bara hämta två gröna äpple och en flaska vatten. Kommer strax.'' Sam ställde sig upp tog av sig sin jacka och sina skor och gick iväg, i riktning mot köket.

Jag reste mig upp, sparkade av mina egna skor och hängde min jack på min alldeles egna krok. (En hemma-gjord som Sam gjort åt mig i slöjden. Den var röd med gröna prickar på och var formad som en elefantsnabel. Sam påstod att efter som att jag i princip bodde här, så måste jag ju ha en egen krok, precis som resten av familjen). Jag tog tag i min väska och gick (nästan hoppade) upp för trappan.

När jag kom upp i trapphallen svängde jag av åt höger. Jag öppnade Sams dörr och klev in.

Sam hade (för en gång skull) städat och bäddat sängen.

Jag slängde min väska på hans täcke och slog mig ner på min favorit sittplats, hans gröna, sköna fåtölj.

Efter tre minuter kom Sam in släntrandes och satte sig på sängen. Han ställde ifrån sig vatten

flaskan och äpplena på skrivbordet.

''Så har du någon idé om vad du ska berätta om imorgon?'' undrade jag.

''Mm... Kanske, men jag är inte säker'' svarade Sam långsamt.

'' Vad?''

Kanske om när jag och min pappa var och fiskade och jag lyckades fånga en 5kilos gädda''

''Det kommer jag ihåg. Du var hur glad som helst, tills din pappa sa att du var tvungen att döda den. Då var du inte så stursk''. Jag småskrattade tyst.

''Ja, ja. Det behöver jag kanske inte nämna. Det skulle nog inte direkt höja mina redan botten låga coolhets poäng.''

''Nej inte direkt''.

''Men vad ska du berätta om då?''

''Vet inte... Jag funderade på att berätta om när farmor och jag skulle åka och hämta Rocky''

''Hörru du du, jag var också med!'' sa Sam stött.

''F'låt. Glömde det'' sa jag med spelad ånger.

''Jag förlåter dig, men bara för den här gången'' svarade Sam efter en liten stund.

Vi fortsatte prata om allt möjligt som vi kom på. Bland annat om vad jag tyckte om att Sams lillasyster, Elisa fick ta hål i öronen. Jag sa att det tyckte jag absolut att hon borde få. Sam skrev ner det i sin anteckningsbok och när jag frågade varför svarade han att det var för att han lovat Elisa att fråga sina kompisar om det, så kunde hon sen visa den för Hilda och säga att många tyckte att det var OK att ha örhängen när man var 6 år. Men eftersom att jag var Sams ända riktiga vän, så fans bara min röst där.

Min telefon ringde och avbröt min och Sams diskussion om vem som var den bästa trollkarlen i Midgård.

(Sam och jag var stora fan av Sagan om ringen och vi diskuterade ofta om huruvida Gandalf eller Radagast var den bästa trollkarlen).

Jag tog upp den (min mobil) ur väskan och såg på displayen att det var farmor. Jag tryckte på svara knappen.

''Hallå farmor''

''Hej Fox, vart är du?''

''Hemma hos Sam, så du behöver inte bli orolig''

''Det var väll tur men hur många gånger ska jag behöva be dig att ringa och säga det till mig? Vad som helst kunde ju ha hänt!''

''Ja ja, jag ska försöka bättra mig. Ville du något annat?''

''Jo, maten är klar så du får ta och springa hem så fort som dina ben bär, annars hinner den kallna''

''Vad blir det?''

''Fläskpannkaka med lingon sylt''

''Jag kommer hem genast''

''Det låter bra det''.

Jag la på samtalet.

''Jag måste hem nu, fläskpannkakan väntar'' sa jag och reste mig upp. Men innan jag han ta ett steg grabbade Sam tag i min handled och höll mig kvar.

''Innan du går är det något jag skulle vilja säga till dig'' sa man med allvarlig röst.

''Vadå?''

''Fox, vi har känt varandra länge, snart åtta år, och jag vill inte att det här ska förstöra vår vänskap, så snälla, lova mig att du inte kommer att sluta vara min vän''

''Så klart jag lovar, det har jag ju redan gjort. Jag kommer alltid att vara din vän''.

Jag förstod inte vad det var Sam kunde ha att säga, som han var rädd att jag skulle sluta vara hans vän för, men jag började få onda aningar.

''Du förstår, jag tror att jag... jag...''

Sam var kritvit i ansiktet och skvätt pärlor glänste på hans panna. Det syntes på honom att han tyckte att det var jätte jobbigt.

Jag kramade om hans hand och det verkade ge honom styrka att fortsätta.

''Fox, jag tror att jag... är kär i dig!'' utbrast han.

Hela min värld gick i kras...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~••••••Författarens Tack••••••

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Vad tycks? Nu börjar det åtminstone hända saker. Vad kommer att hända med Fox och Sam?

Jag ska försöka uppdatera så snart som möjligt, så håll ögon och öron öppna ;)

Tack så hemskt mycket för att du läst, och tycker du att den (min bok) var bra, rösta och kommentera gärna, jag skulle bli SUPER GLAD :)

Så syns vi snart igen (hoppas jag).

Until next time :)