något violett.

Vanligt Kapitel

Zoe
Jag säger hejdå till mamma och går in på flygplatsen. Marcus hade köpt biljetten. Köpt den. Jag kommer betala tillbaka. Vare sig han vill det eller inte.

Jag pluggar in hörlurarna och sätter på musik. Musik = Drake såklart. Planet lyfter. Allt är tyst, förutom Drakes sångröst som ekar i mitt huvud. Jag tittar ut genom fönstret. Moln. Alla dessa vackra, fluffiga moln. Sen slocknar jag.

Jag vaknar av ett skrik. Drake hade slutat sjunga och blivit utbytt mot ett grinande barn. Jag tittar på klockan. 1 timme kvar.

-

Planet saktar in på landningsbanan, och jag stoppar ned hörlurarna i fickan. Marcus skulle hämta mig på flygplatsen. Eller snarare en taxi med Marcus i som skulle hämta mig. Flygplanstrappan kopplas på och folk skyndar sig av. Jag väntar till paniken är över, för att sedan gå. Den plötsliga kylan slår mot min kropp och jag känner hur jag får gåshud på armarna. Bra början.

Efter en stunds letande står han där. Marcus. Gunnarsen. Jag går mot honom och han drar in mig i en kram. "Hei," säger han och ler. Han tar väskan ur min hand och går mot taxin. Han lägger försiktigt in den i bagaget och stänger luckan. "Kommer du?" säger han. "Lugna dig, du stressar," ler jag försiktigt. "Jag vill spendera så mycket tid som märkligt med dig, därför stressar jag," säger han och räcker mig sin hand. "Jag gillar inte banan," säger jag och han drar tillbaka handen. Han öppnar istället bildörren åt mig. Jag ler och stiger in. Gentleman.

-

När han öppnar ytterdörren står alla där. Hans mamma, Martinus, Emma och hans pappa. När Marcus ser det blir han rodnar han. Han tycker nog det är pinsamt. Jag ställer ned väskan och går och hälsar på hans mamma. "Kalla mig Gerd, jag är Marcus och Martinus mamma," säger hon och skakar min hand. "Trevligt att träffas," säger jag artigt och sträcker fram hand till Martinus också. Han omfamnar mig. "Martinus, Tinus eller legenden," ler han. Jag skrattar och skakar Emmas och Kjell-Eriks hand också. Marcus väntar vid trappan med höjda ögonbryn. "Vill du gå?" Jag nickar och följer honom uppför trappan.

-

"Varför ljuger man om att ett syskon är på sjukhus?" säger jag och äter på kakan jag fått av Gerd. "Han är bara nervös," svarar Martinus och gör en gest med handen. "Han har planerat för att allt skulle bli perfekt när du väl skulle komma," fortsätter han. Jag äter upp kakan. "But still, man ljuger inte om nåt sånt," mumlar jag. Han lyfter upp mitt huvud med pek- och långfinger. "Han tycker om dig Zoe, jättemycket," säger Martinus sedan och tittar mig i ögonen. "Hhm," någon harklar sig. Martinus rycker till och tittar upp. Marcus.