något violett.

Vanligt Kapitel

Martinus
Det knackar på dörren. "Kom in, Zoe," säger jag. Det är inte Zoe. Det är Marcus. En sur Marcus. "Vad gör du med Zoe?" säger han. Jag tittar på honom. "Vad menar du?" "Hon har varit alldeles off sen i morse," säger han. "Så då har jag gjort nåt?" säger jag och tittar frågande på honom. "Vem annars, det är ju knappast mamma som gjort nåt?" "Hon kanske har en dålig dag?" svarar jag och tittar ned i mobilen igen. Han går ut genom dörren. "Är ni tillsammans nu eller?" skriker jag efter honom. "Nej, Martinus, det är vi inte."

Jag går ned till vardagsrummet och sätter på tvn. Klockan är 01. Det är inget intressant program så jag sätter på Netflix. Straaanger Thiiiiings. Sen går jag in i köket och tar första bästa chipspåse och hoppar ned i soffan. Efter två, tre avsnitt tassar Zoe ned för trappan. "Hej." "Hei, varför sover du inte?" "Klockan är inte mycket?" "Klockan är ett?" "Aja, nu är jag redan för trött för att gå upp och lägga mig, så jag kan lika gärna vara med dig," säger hon ler. Jag är tyst. "Vad tittar du på?" frågar hon och sätter sig försiktigt ner i soffan. "Varför är du inte med Marcus?" säger jag. "Du får det att kännas som om du inte vill ha mig här," svarar hon och lägger fötterna på bordet. "Nei, det är inte så, mer att Marcus lär döda mig om jag rör dig," säger jag försiktigt. "Varför, vi är inte tillsammans eller så?" säger hon. "Zoe, han bjöd hit dig, han har första tjing på dig, han älskar dig," svarar jag och stirrar på skärmen. "Älskar inte du mig?" "Zoe, du har aldrig pratat med mig, aldrig varit intresserad av mig, aldrig träffat mig, att du bara kan byta person att vara kär i är skrämmande." "Jag har aldrig sagt att jag är kär i dig," säger hon och rycker åt sig chipspåsen och stirrar på skärmen. Vi är tysta resten av natten.