My Internet Love ~M&M

5.2 1 Januari

{Amanda}

Martinus varma hand låg mot min mage, görandes små cirkelrörelser med tummen. Hans lätta beröring fick mig att rysa, fast av obehag. Allt som kom upp i mitt huvud var minnen från Hampus flin när han tog på mig med sina hårda rörelser. Även fast jag försökte skjuta bort tankarna kunde jag bara tänka på om Martinus skulle göra samma sak. Att han helt plötsligt ska slita av mitt linne som han hade sin hand innanför, sätta sig gränsle över mig och börja upprepa exakt det som Hampus gjorde igår, men ändå visste jag att Martinus aldrig skulle göra något sånt. Fast det var ju exakt så jag tänkte om Hampus också, så man vet aldrig. Därför låg jag där, helt klarvaken och lyssnade till Martinus lugna andetag, även om jag visste att han inte sov. Jag kände hur hans hand drogs över min mage, stannandes mot min höft istället. Min kropp låg på helspänn, väntande på att han skulle fortsätta smeka min kropp, men den rörelsen kom aldrig.

"Du är spänd" mumlade han mot mitt öra.

Jag lystrade bakåt mot honom innan jag svalde i ett försök att få bort min nervositet.

"Va?" viskade jag fram, låtandes så oförstådd som möjligt.

"Varför är du så spänd?" förtydligade han lugnt, fortfarande med en raspig röst mot mitt öra.

"Jag är inte spänd" mumlade jag.

"Det är du visst"

Han strök återigen sin hand över min mage, men denna gången slutade han inte. Jag la min hand mot hans, vilket ledde till att han slutade med handlingen.

"Du gör mig spänd" väste jag till honom.

"Bra eller dåligt?"

"Dåligt"

Man hörde knappt ordet jag fick ur mig, men tydligen uppfattade han det då han lyfte upp sin överkropp, stödjandes mot sin arm och kollade på mig.

"Varför?" frågade han och kollade oroligt på mig.

"Du är ju dum på riktigt" sa jag, görandes så ett litet leende syntes på Martinus läppar.

"Nemen seriöst" sa han sedan och la sitt huvud en aningen på sned.

Jag mötte hans ögon med en allvarlig min, men sa inget på ett tag. Jag bara studerade hans rådjursliknande ögon som alltid hade den där speciella glansen i sig. Den glansen som fick alla att falla.

"Hallå?"

Han viftade med sin hand framför mitt ansikte, ledandes till att jag vaknade upp från mina tankar och blickade ner på lakanet istället.

"Asså, det kanske låter töntigt.." sa jag lågt och hörde hur en suck lämnade honom.

"Håll inte på sådär, klart det inte är töntigt"

Hans ord fick mig att dra en svag suck.

"Jag är rädd att du ska göra samma sak som Hampus gjorde" sa jag lågt och sneglade försiktigt mot honom.

Hans läppar åkte överraskande upp i ett milt leende.

"Ser du, det var ju inte alls töntigt"

Jag kände hur det drog i smilbanden av det hans sagt.

"Det är helt normalt att känna så" fortsatte han och jag hummade för mig själv. "Men du måste veta att jag aldrig kommer göra något sånt"

Jag nickade mot honom, visandes att jag tagit in hans ord.

"Jag vet" svarade jag svagt.

Försiktigt la han sin arm runt mig och hoppade lite närmare mig i en kram.

"Och Hampus var dum i huvudet" sa han.

"Jag vet. Du var ganska tydlig med den saken"

Jag kände hur han drog upp sina läppar i ett stort leende. Han kysste sedan min hjässa innan han la sig tillrätta bredvid mig.

"Godnatt" sa han och stängde sina ögon, denna gången noga med att hans händer inte var på mig.

Utan att jag svarade honom studerade jag hans ansikte. Han skulle verkligen aldrig göra något mot min vilja. Jag placerade min hand mot hans kind, seendes hur hans ögon hann vidöppnas innan jag placerade mina läppar mot hans, vetandes hur underbar han är.

---

😀🖕🏼