Min hund Henry

3 :II: Stormen

Det var en rejäl smäll som väckte mig. Jag hade som vanligt råkat somna och tack vare kvällens oväder så hade jag lyckats vakna innan Henry fått kramp i blåsan. Det måste dock ha varit på gränsen för när jag vaknade satt han på min mage med kopplet framför sig. Hans stora bruna ögon iakttog mig noga och om han hade kunnat prata, hade han säkert sagt något i stil med-

"Hörredu din lilla skit, ta ut mig innan jag förstör din matta." 

"Vi ska gå ut gubben, förlåt mig." sa jag och klappade honom på huvudet innan jag puttade undran honom så att jag kunde resa mig upp.

Det första jag la märke till var hur regnet forsade ner utanför och att himlen var kolsvart. Hur länge hade jag egentligen sovit?

Henry var snabb med att förflytta sig, och kopplet till dörren. Jag drog på mig min gula regnkappa och hoppade i mina gröna stövlar. Sedan blev det ett kärt återseende mellan Henry och hans rival, regnkappan. Den hade samma gula färg som min för vem vill inte matcha med sin lilla vovve? Enda skillnaden var att hans var utsmyckad med massa små hundben i reflex och det faktum att den var i en hundstorlek.

Med luvan på var vi redo att ge oss ut i Bostons regn kaos. Ska jag vara helt ärlig så var nittio procent utav mina tankar fokuserade på vad alla andra människor gjorde just nu. De satt säkert hemma med en kopp te eller varm choklad. Tittade på något roligt program eller en spännande serie... Dem andra tio procenten av mina tankar handlade om att jag bad till (hund-)guden att Henry skulle bajsa så att vi kunde vända om och gå hem igen. 

Mina böner fungerade såklart inte. Min hund har en sådan speciell egenskap som kallas, jag-tycker-inte-om-att-utföra-mina-behov-inne-bland-gatorna. Vilket betyder att vår promenad tog oss vidare till Public Garden. En riktigt gullig och väldigt fin park som både jag och Henry älskar, förutom när regnet öser ner såklart!

Plötsligt händer det jag inte trodde var möjligt. Henry stannade upp och hukade sig. Och alla vet vad det betyder! Jag vet inte varför men varje gång en hund sätter sig ner för att.. Bli några kilo lättare så känner jag mig så obekväm med att så att titta på dem. Det känns liksom ohyfsat och otrevligt. Varför ska jag stå där och ha stenkoll på min hund när han bajsar. Men just den här gången önskar jag att jag hade gjort det...

Det som hände sedan gick så snabbt att jag fortfarande har svårt att greppa om det hela. Himlen lyste upp och en stor smäll hördes direkt efter. Kopplet som precis legat i min hand var nu borta och när jag vände mig om såg jag bara Henrys gula kappa försvinna in mellan grenarna på pilträden nere vid vattnet.

"Henry!" skrek jag samtidigt som mina ben började springa. 

Men min röst försvann iväg i regnet. Innan jag hinner fram till träden så hörs en ny smäll och jag upplevde något jag aldrig kommer att glömma. Himlen lyste upp igen och jag såg, med mina egna ögon hur den här smala slingan av elektricitet från himlen flög ner mot marken. Eftersom att pilträdets grenar hänger hela vägen ner till gräset så var det omöjligt att se exakt vart blixten slog ner förutom att det var någonstans bakom det här första trädet som Henry sprungit mot.

Mina knän blev helt svaga och ett dovt pip-ljud spelades mot mina trumhinnor. Det kändes som att jag behövde kräkas, svimma och använda min gamla astmamedicin på en gång. Tänk om blixten hade träffat honom. Vad skulle jag få se på andra sidan trädet?

Jag försökte ta ett steg framåt men det kändes som att mina stövlar var gjorda av bly. 

"Henry!" ropade jag igen med en hes och panik-fylld röst.

Att jag inte fick någon respons var ju inte så konstigt, det var en hund jag ropade efter men allt jag ville se var den gula regnkappan... Plötsligt rörde det sig borta vid trädets grenar och jag tvingades kisa för att se något genom regnet. 

Det kändes som att en säck på minst tjugo kilo fylld med sand lyfts ifrån mina axlar. Ut från grenarna kom det en liten filur springandes emot mig. Helt fri från oro var jag dock inte för regnkappan var inte längre den där gula färgen.. Henry hade inte längre samma färg. Han hade samma färg som regnkappan, en sotig askgrå färg. Genast började mina ögon scanna av honom, såg han skadad ut, var något brutet, brann han? 

Men när han kommit fram till mig så var han precis lika glad som vanligt.

"Jävlar vad det smäller." 

Jag tror att jag hann blinka minst två gånger innan det svartnade framför ögonen. Det är också dem sista orden jag hör innan jag svimmar.. och orden kom ifrån min hunds mun!?!!