Min hund Henry

2 :II: "The Golden Child"

"Du kan ju omöjligt vara lycklig där."

"Mamma för sista gången jag kommer inte att byta jobb, jag trivs där och bäst av allt jag får göra det jag älskar med den jag älskar dessutom!" sa jag frustrerat.

"Henry kan du skaffa dagmatte åt om du skaffar dig ett riktigt jobb. Och när vi ändå är inne på älskare, är det inte dags för dig att hitta någon snart? Jag menar Matthew och Debby har redan stora planer inför deras bröllop."

"Det är ett riktigt jobb och när ska du förstå att jag inte är som Matt!" mina tänder gnisslade i munnen då jag kämpade för att inte skrika tillbaka mina ord åt mamma.

"Men Mia..-" mer än så hann hon inte klaga för att pappa stack in huvudet i vardagsrummet.

"Middagen är klar nu."

"Jag behöver lite frisk luft först."

Utan att ha väntat på ett svar så gick jag ut med tillsammans med Henry och satte mig på verandan på framsidan utav huset. Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör, min mamma kommer aldrig att bli nöjd och stolt över mig. Inte förens den dagen då jag knackar på dörren och berättar att jag har ett så kallat 'ordentligt jobb', en framtida man bredvid mig med bröllopsinbjudan i handen och en bulle i ugnen.

"Säg inte att jag har missat all drama?"

Det var en välbekant röst som gjorde mig varm inombords. Matt. Han heter egentligen Matthew och är min äldre bror. Fast så mycket äldre är han inte, bara lite mer än ett år. Under åren som vi växte upp tillsammans så har han alltid varit mammas "Golden Child". Jag var mer en pappas lilla flicka. Det var en ständig kamp för mig att försöka synas i ramljuset framför min mamma och inget jag gjorde verkade någonsin göra henne nöjd. Så fort jag gjort något bra så hade Matt gjort något som hon ansåg var hundra gånger bättre.

Men jag skyllde aldrig det på honom. Det var inte hans fel. Han gjorde aldrig något för att medvetet såra mig. Om något så försökte han alltid lyfta upp mig till ramljuset mamma konstant lyste på honom. Jag var precis som mamma också stolt över honom och det han gjorde. Jag såg alltid upp till honom. Och han fanns alltid där för mig. När jag gick igenom jobbiga situationer eller perioder (som jag inte orkade förklara för pappa) så fanns han alltid där.

"Du skulle ha hört henne.." muttrade jag och klappade Henry på huvudet.

"Mia, du vet-"

"Att hon inte menar det? Jo, det gör hon. Besvikelsen är så tydlig att en blind och döv man hade kunnat känna av den."

Han satte sig ner bredvid mig och la armen om mina axlar.

"Kom här."

Jag suckade tungt och tittade på Henry som tittade på mig.

"Jag har iallafall dig."

"Och mig!" flikade Matt in.

Hans mage hade släppt ut världens vrål vilket kändes som ett tecken på att vi skulle ta oss in för att äta. Vilket vi också gjorde. Det hade känts som världens längsta middag. Som dessutom endast bestod av mamma som matade på med beröm och glädje över att Matt och Debby snart skulle gifta sig. Pappa flikade in någon kommentar då och då men annars så satt han och jag i vår egna lilla värld och jag kunde berätta om allt det som hänt på caféet.

"Du skulle ha sett Esmeraldas min när det kom in en gammal dam och gjorde en beställning på 450 kanelbullar." sa jag.

Till skillnad från mamma så verkade pappa väldigt intresserad utav den berättelsen och ville gärna veta mer om hur jag och Esmeralda helt själva hade lyckats göra 450 kanelbullar som alla blev klara till eftermiddagen.

Men som allt annat i livet så hade även middagen från helvetet ett slut. Matt skjutsade hem mig och Henry vilket jag var väldigt tacksam över då det hade börjat regna. Det första jag gjorde när jag kom in i lägenheten var att slänga mig ner i sängen. Planen hade varit att bara vila en liten stund. Det slutade dock i att jag föll ner i en djup sömn...