Elektrisk~M.G

Del 2: Trofors?

Solen stack i ögonen medan jag kämpade mig upp för den branta backen. Ryggen värkte och jag ville bara lägga mig och dö, tankarna i mitt huvud snurrade runt men allt handlade om en ända sak, Lucas.

När jag till slut hade lyckats ta mig hem slängde jag av den tunga väskan som landade med en duns på golvet. Mina skor sparkade jag lätt av innan jag gick för att slänga mig på soffan.

Jag hade precis satt mig ner innan minmobil börjar ringa, frustrerat tar jag upp den men min frustration släpper i så fort jag ser vem uppringaren är.

A- Hej mormor!

Min röst lät ovanligt glad, men det kändes skönt att prata med mormor eftersom hon alltid var väldigt förstående.

MO- Hej älskling! Hur har du det?

Mina mungipor sjönk ner igen och likaså mig kropp. Lucas kom tillbaka i mina tankar...

A- Helt okej, kanske inte på topp. Du då?

MO- Fantastiskt! Jag ska flytta! Jag har faktiskt vetat det i två månader men vi åker imorgon för då är allt klart!

Förvånad satte jag mig till rätta i soffan, bara hon inte flyttade för långt bort.

A- Jasså? Va kul då! Men...

MO- Och ni ska med i några veckor så du har ledigt från skolan!

Lite lättad över att slippa träffa det lilla svinet på några veckor la jag mig ner raklång i soffan igen.

Mormor var tyst i telefonen och ett glatt tjut lämnade mina läppar. Hon skrattade till och man hörde lite duns i bakgrunden från flyttkartonger som lyftes och sattes ner.

A- Vart ska du flytta då?

Mormor tystnade för ett tag innan hon suckade djupt.

MO- När det gäller det, ska vi flytta ganska långt... Ända till Trofors...

Mina ögonbryn drogs förvirrat ihop och jag kliade mig i pannan.

A- Trofors?

Mormor skrattade lätt igen innan hon förklarade sig. Det stack till i hjärtat, hon skulle flytta till Norra Norge. Vilket var väldigt, väldigt långt ifrån Stockholm, så några resor till mormor efter skolan i några timmar skulle inte inträffa igen.

Jag försökte koncentrera mig på pennan som for över pappret, men fokusen låg på något helt annat. Tänk om det skulle hända mormor något när vi inte är där?

Efter några försök gav jag upp och kastade de förstörda målningarna i min soptunna. Istället la jag mig på den prydligt bäddade sängen och stängde mina tunga ögonlock medan jag sakta gled in i drömmarnas värld.

Han kollade på mig, de där bruna ögonen låg placerade på min kropp som bara hade en liten bikini som täckmantel. Hans händer var numera placerade på min midja och innan jag hann blinka hade han suddat ut mellanrummet som befann sig emellan våra läppar. När vi släppte ifrån kunde jag inte undgå att låta våra ögon mötas ännu en gång, de där bruna ögonen var fast i mina blåa. Vi står längst ut på bryggan och jag puttar i honom, men han lyckas ta tag i min arm. Skrik blandat med skratt flög ur oss innan vi började skvätta vatten på varandra. Martinus var min själsfrände det visste jag, inte just då kanske. Men det fanns alltid där, innerst inne.

Jag satte mig tvärt upp i sängen, allt var mörkt och tyst. Klockan på mitt nattduksbord visade 03:21. Lätt flämtade jag ut, allt var numera glasklart. Därför kände jag igen Trofors.

A- Martinus...