Cherry Wine // Harry Styles (sv)

Kapitel 2

"Så om vi delar alla de udda talen i mitten, vad har vi då?" Mrs. Deborah verkar ha gått upp i varv, en massa nummer och tecken står på tavlan som jag tvekar på ens blivit förklarade för oss. Hon kastar inte ens en blick bakåt för att titta om någon kan svara på frågan innan hon fortsätter.

Jag harklar mig tystlåtet, "En onödig ekvation." muttrar jag, tittar på tjejen som sitter bredvid mig för en reaktion. Jag ångrar direkt att orden någonsin ens lämnade min mun när tjejen sneglar mot mig för att ge mig en otrevlig och föga imponerad min. Jag sväljer hårt och försöker göra mig mindre i stolen jag sitter i.

Det är sant, onödig är den, ingen behöver någonsin ta reda på sånthär i verkliga livet. Tjejen bredvid mig verkar däremot se det som om jag är den konstiga i rummet, när mrs. Deborah bokstavligen talat bara mummlar och skriver upp siffror.

Min blick åker till klockan igen. En minut kvar på lektionen. Precis som det var senaste gången jag kollade för tio sekunder sedan.

Jag börjar långsamt packa ihop mina grejer, försöker att vara extra tyst för att inte få Mrs. Deborah att vända sig om med det där hetska och elaka ansiktsuttrycket jag vet att hon kan.

Precis när klockan slår fyra reser sig alla upp. Mrs. Deborah sliter blicken ifrån tavlan för att skicka en elakartad blick ut över klassrummet,

Hon ser sig om förvånat, som om hon inte hade planerat att mumla bort hela lektionen. Hon skriker ut dagens läxa medan jag pressar ned allt i min väska och sticker ut ur klassrummet med min väska i handen.

Direkt när jag kommer ut ur skolbyggnaden ser jag min styvbrors gråa bil på den vanliga parkeringen, och när han ser mig tutar han några gånger, trots att han vet att jag har sett honom.

Jag mumlar en hälsning när jag stiger in i bilen och stänger den efter mig. "Hur var det på jobbet?" undrar jag innan Niall hinner ställa en fråga relaterad till skolan.

"Jag gjorde min presentation, du vet, om att byta plattform?" Jag nickar trots att jag inte är helt säker om var han pratar om. Jag återkallar att han vid något tillfälle sagt något om att han hade någon idé angående någon plattform som ingen annan sagt förut.

"Tja, jag gjorde den. Min chef sade att jag hade hög potential, och att han tycker att jag gör framsteg." Jag vänder mig med ett imponerat leende mot Niall men hinner inte gratulera honom innan han slår ratten hårt. Mitt leende försvinner för att möta hans blick en aning skrämt med den lilla antydan av förfäran som uppstod av det plötsliga ljudet försvann lika snabbt när jag såg uttrycket av absolut lycka på Nialls ansikte. "Min chef!" utbrister han som om han inte kan tro det.

Det är nästan så att jag har svårt att tro det själv. Intrycket jag har fått av Nialls chef var att han var en grinig man som hellre skulle vilja såga av en arm än att ge någon annan än han själv beröm.

Jag ler åt honom, "Det är ingen hemlighet att du är smart, Niall." Niall ser stolt ut över sig själv och jag ler ännu större åt den sällsynta synen.

Några sekunder passerar innan Niall tillslut ställer frågan jag försökt undvika. "Hur var det i skolan, då?" Jag sväljer när jag tänker tillbaka på mattelektionen och tjejens ansiktsuttryck.

Jag suckar, "Som vanligt."

Niall gör ifrån sig ett förstående ljud, "Så ingen pratade med dig?"

Jag skakar på huvudet. Det blir tyst i några sekunder, och Niall vet nog att jag börjar tänka på det för han klappar snabbt ihop sina händer när vi stannar vid en röd lykta och byter snabbt ämnet. "Jag lagar middagen ikväll."