Shattered

0.5

○Jack○

Jag sitter hemma hos Stacey och låtsas som att allt är helt som det ska. Det är det inte. Grace stack och tog April med sig. En vecka och fyra dagar har gått och jag är fortfarande lika hjälplös. Ingenting kan jag göra för att något ska bli bättre. Jag kan inte göra annat än att vänta och se. 

"Hur mår Grace?" Jag sväljer och nickar sakta.

"Bra." Pressar jag fram fast att jag bara vill spy. 

"Oh April, jag saknar henne! Hur är det med henne?" Min blick fastnar i bordet och jag vet inte vad jag ska säga. 

"H-hon, hon mår bra." Hoppas jag. Stacey drar ihop ögonbrynen och tittar förundrande på mig innan hon skakar på huvudet.

"Har det hänt något?" Direkt skakar jag på huvudet. 

"Nej." Jag tar ett djupt andetag och försöker iallafall verka normal. "Nej allt är bra." 

"Är du säker?" 

"Ja." 

Det känns som att vara tillbaka på ruta ett. Behöva ljuga för att få alla att tro att inget är fel även om jag vet att det bara kommer leda till att allt blir värre. Det känns som att tiden bara dragit mig tillbaka. Tillbaka till en tid som jag inte ens vill komma ihåg. Utan att det skulle bli så bara hamnar jag där. Helt utan att jag gjort något för att förtjäna det. 

"Så ingeting är fel?" 

"Nej." Hon fattar att allt inte är bra. Men hon litar på Grace. Precis så blint som jag gjorde. Precis så blint som jag fortfarande gör. 

Hon har aldrig älskat mig. Hon kommer aldrig att älska mig. Men jag är för blind för att se vad som är framför mig. Hon sa det många gånger, kanske för många gånger. Så många gånger att det tillslut inte fanns något i värde i henne ord. Så många gånger som jag fått höra av henne att hon inte vill ha mig. Att jag var hennes enda räddning. Att jag bara var ett måste och inte något hon ville. Det gjorde ont att höra...de första fem gångerna. Sen var det som att prata med en vägg. Varje gång hon blev arg, full eller ville få ut sin uppenbara vrede över mig. Hon sa dock aldrig att hon hade mig. Inte förrens innan hon stack. Det var som att släppa det allra sista som fanns och strunta i allt vi hade. Det fanns aldrig på min världskarta att det skulle bli såhär. 

Jag är på ett sätt inte förvånad. Jag är bara blind, blind för henne och hennes sätt att spela på mina känslor. Aldrig hade jag satt den där ringen på hennes finger om jag inte hade älskat henne. Aldrig. Aldrig hade jag sagt ja om jag visste att hon inte älkade mig. Efter någora månader blev allt som det inte skulle bli. Jag borde fattat. Jag borde förstått när hon sa att hon ångrade att hon ens träffade mig. Jag borde förstått när hon rev ett foto av oss. Jag kanske borde förstått när hon kastade vasen på mig och helt struntade i att det var blod överallt. Jag kanske borde förstått men det gjorde jag inte. Det gör jag nog inte nu heller. Hon har till och med tagit av sig ringen. Hon sa att hon hatade mig. Hon hatar mig. Hon vill inte att jag ska träffa April. Hon ångrar allt. Men ändå vill jag inget hellre än att ha tillbaka henne. Så blind är jag. För henne och bara henne.