Valet

o.2 Tattoo

"Vad har hänt med henne? Hon kommer inte ihåg någonting. Hon ser inte riktigt ut som hon brukar heller, jag kan inte sätta fingret på vad det är som är annorlunda."

"Travis, hon har varit borta i flera veckor. Det kan ha hänt henne vad som helst under den tiden." sa en kvinnoröst allvarligt. 

"Jag skulle inte ha låtit henne gå själv..."

"Hon är inte ditt lilla husdjur du måste ta hand om hela tiden. Hon mår säkert bra." sa en annan mansröst.

Jag hörde allt de sa utanför rummet. Det var inte som att jag var döv, eller dum. Det hade gått flera timmar sedan jag blev tillfångatagen i skogen. De hade fört mig till deras by i en vagn tillsammans med de två killarna bredvid mig hela vägen. Jag hade inte haft någon möjlighet att se vart och åt vilket håll vi tog vägen över huvud taget. Sen hade jag blivit satt i det här sovrummet resten av tiden. 

En sak var jag säker på. De trodde uppenbarligen att jag var den där Ava. Själv hade jag ingen aning om vem jag var eller vilka de där människorna var heller för den delen. Det var otroligt frustrerande och emot mitt erkännande - väldigt läskigt. Tänk om jag var den här Ava, men att jag hade glömt allt? Det kändes som att jag borde känna igen mig i så fall, eller känna mig lite hemma. Men det kanske försvårade den delen av situationen eftersom att jag var fastbunden vid väggen. Inte så inbjudande eller hemtrevligt direkt. 

Dörren öppnades och en äldre man och kvinna steg in med killen jag hade slagit - två gånger- följt av den långa killen som hade lyckats få tag i mig. Jag hade fått in bra träffar på den kortare killen, han såg trött ut med ett bandage över sitt sår vid hårfästet. Han tog det första ordet; 

"Ava, kan du berätta det sista du kommer ihåg innan du hamnade i skogen?" 

Jag stirrade på hans bekymrade ansikte och tänkte att jag kunde handla på tre sätt i den här situationen. 

Jag kunde berätta som det var - att jag inte kom ihåg någonting. Jag kunde även låta bli att säga någoting. Och jag kunde spela med och låtsas att jag var deras försvunna Ava. 

Jag valde det sistnämnda.

"J-ag vet inte riktigt.." stammade jag fram försiktigt och tittade ner i golvet. "Helt plötsligt var jag bara i skogen. D-et var så mörkt, jag kan inte..." sa jag och tystnade medan jag nervöst fingrade på min tröja. 

"Travis, nej." sa den mannen, men den skadade killen hade redan börjat gå fram till mig. Han satte sig på huk och sökte efter min blick medan de andra på avstånd betraktade oss. 

"Det är okej. Du är här nu, säker. Inget kommer hända dig här."

Jag hade haft rätt. Om jag var deras Ava var jag säker, de brydde sig uppenbarligen om henne. Men var det så säkert att ha kvar någon de inte visste vem det var, som dessutom visade tecken på att vara våldsam?  

Den grönögde killen tittade misstänksamt på mig och la armarna i kors. Jag hade tydligen inte övertalat hela publiken. 

"Vad är det på hennes arm?" sa den äldre kvinnan. Travis rörde sökande med fingrarna över min arm innan jag hastigt ryckte bort den. 

"Jeremy." sa hon befallande och den andra unga killen klev fram och ryckte oförsiktigt fram min arm. Min underarm var prydd med en svart symbol, snirklig och elegant. 

"Vart fick du det där ifrån?" frågade Travis och tittade än en gång oroligt på mig. Den ständiga övervakningen började redan bli lite tjatig. När jag inte svarade vände kvinna ryggen mot mig och gick ut ur rummet.  

"Lydia, vänta! Hon kan ha fått den där vart som helst, jag kan...." började Travis och gick med upprörda steg efter den gamla ut ur rummet. 

"Det är omöjligt." sa den äldre mannen med en djup, mörk röst. "Hon är en av oss." 

"Eller inte." sa Jeremy och skakade på huvudet. "Man kan se skillnaden Bryan. Det där är inte vår Ava."