Jag gick hem till dig idag, för du hade inte varit i skolan. I min famn vilade dina papper, tillsammans med en av mina egna lappar. En vit, enkel, liten lapp, med tre ord nedskrivna. Jag knackade på den slitna dörren. Först hörde jag inget, men sen hörde jag det. Din fars mörka röst, bullra mellan väggarna. Nästa sekund dök du upp i dörröppningen. Du stod där framför mig. Vackra du. Med ruffsigt hår, gråa jeans och en tjocktröja, gömmandes de röda ärren. Jag tappade mina ord. Mina tankar stoppades upp. Dina ögon var så ledsna, så ledsna. Jag ville hålla om dig, hårt. Men jag gjorde inte det. Istället räckte jag bara fram bunten med papper. Men jag fick panik. Jag tappade bunten med flit, för att kunna ta tillbaka min lilla lapp. Vi plockade upp det i tystnad, reste oss upp. Sen sa du något till mig. Du sa tack. Jag log mot dig och du log tillbaka. Och då ångrade jag att jag hade tagit tillbaka lappen. Du förtjänar att veta, veta att du är vacker. Men jag fick inte fram ett ord. Jag såg in i dina ögon, djupt. Såg din förstörda själ. Men din far störde tystnaden, och nästa sekund var du borta.
YOU ARE READING
Beautiful?
Short Story"Du är vacker" En mening, tre ord, fyra stavelser, tio bokstäver Som är helt omöjligt att formulera
