Jag stod där, i kyrkan med resten av människorna i skolan. Vissa grät, andra inte. Man kände ångern i luften. Folk känner sig skyldiga, mina gamla vänner känner sig skyldiga. Och det ska dom vara. Allihop.
Dom viskar saker till din döda kropp. Men allt är bara lögn. Dom saknar inte dig, dom ångrar sig inte. Dom bara säger det, för att det är det rätta att göra. När det tillslut var min tur att gå fram så skakade hela jag. Du låg där, i den vita kistan, iklädd i en vit, vacker klänning. Ditt ansikte var inramad av ditt svarta, vackra hår. Du var blek, så blek. Men ditt fräkniga ansikte såg för första gången inte trött ut, du såg fridfull ut. En tår rullade ner för min kind. Och jag viskar det, de tre orden som jag alltid har velat säga, de tre orden som kanske hade kunnat förhindra detta.
Du är vacker.
Jag sa det, men du hörde inte. Fler tårar börjar rinna ner. Du hörde det inte. Du kommer aldrig få höra det. Vackra du.
YOU ARE READING
Beautiful?
Short Story"Du är vacker" En mening, tre ord, fyra stavelser, tio bokstäver Som är helt omöjligt att formulera
