Marcus perspektiv
Tyst stryker jag omkring i spaavdelningens mörklagda korridorer, på jakt efter en minsta lilla skymt av min bror och Julie.
Efter att spat stängt, och de aldrig hade anlänt tillbaks till deras rum, förstod jag att nåt var fel.
Fråga mig inte varför jag hade stått utanför deras rum och väntat, jag vill helst inte snacka om den saken.
Ända sedan jag hade valt att ljuga åt Julie att Martinus hatade henne, fick jag dåligt samvete av att bara se på henne.
Jag visste att Martinus var kär i henne, men jag kunde inte rå för att hitta på en liten vit lögn.
Jag ville bara inte se dem tillsammans. Det skulle göra för ont, eftersom jag var ju också kär i Julie.
Jag hade ingen aning varför jag hade mordhotat henne, det var kanske det dummaste jag någonsin lyckats åstadkomma i mitt korta liv. Hon var nu livrädd för mig, det hade jag märkt redan igår, även om hon försökte sitt yppersta för att inte visa det.
Jag var precis påväg att ge upp mitt letande när jag hör steg närma sig där jag står i omklädningsrummet, och jag hoppar in i närmsta skåp, för att kunna undvika att bli sedd av personalen.
"Ja. Hallå. Det är jag. Jag skulle vilja beställa två lik bilar till spaavdelningen, vi kommer snart att ha två till kroppar där" hör jag en röst som verkar obekant viska, och jag kämpar för att pressa mig till bakdelen av skåpet då stegen stannar läskigt nära skåpet jag står i.
"Nej. De är ungdomar. Jag lyckades lura med mig dem i källaren och sen få dem att falla genom den dolda dörren" fortsätter rösten, som jag förstår att till hör en man som snackar i telefonen med någon.
"Ja, men det kan ta ett par timmar så jag tycker vi väntar tills morgonen. Det kan ta länge innan de dör helt, det tar ett bra tag att frysa ihjäl"
De två sista orden får mig att inse var min bror och Julie finns. I snögrottan som jag läst om på internet såklart.
Jag börjar bli stressad när personen aldrig avslutar sitt samtal, men har inga andra val än att fortsätta stå i skåpet och vänta på att personen ska lämna omklädningsrummet.
Martinus perspektiv
"Martinus jag orkar inte länge till" viskade Julie tyst där hon sjunkit ihop på andra sidan av det lilla rummet.
Vi hade bara varit här i kanske en kvart, men det började bli riktigt kallt vid detta laget, och jag började även själv tänka på hur länge till jag kunde klara av denna extrema kylan innan jag frös ihjäl.
En sista gång steg jag upp för att banka på dörren, men utan resultat som vanligt.
Jag går fram till Julie och kollar henne djupt in i ögonen.
"Du, ge inte upp än. Jag lovar att jag ska ta oss ut härifrån" säger jag med allvar i blicken.
Hon granskar mitt ansikte så gått det går, tills hon helt plötsligt öppnar munnen och säger:
"Martinus. Sluta leka ett jävla helgon. Jag vet precis vad du tycker om mig, att du hatar mig. Det har Marcus redan sagt."
Efter att hon avslutat sina ord, ska jag precis ladda upp med en hel lång förklaring om sanningen, men hinner inte ens börja när jag hör en svag röst från andra sidan dörren.
"Martinus? Julie? är ni där?" undrar rösten, och jag flyger genast upp och ställer mig framför den tjocka glasdörren.
"Vi är här! snälla hjälp ut oss, jag vill inte dö!" ropar jag allt vad jag kan, för att vara säker på att personen verkligen hör, men skriver för säkerhets skull "SOS" på den isiga dörren för att försäkra mig om att personen förstått.
"Gräv bort snön, det är ju en springa mellan dörren och golvet idiot" fräser Julie tyst åt mig, och jag börjar genast gräva tills jag når golvet.
När springan är tillräckligt stor lägger jag mig ner på det snöiga golvet för att kunna höra personen bättre.
"Hallå, lägg dig ner på golvet så vi kan snacka" säger jag åt fötterna framför mig, och snart tycker jag mig se Marcus ansiktsdrag på andra sidan.
"Martinus, dörren är låst. Du måste ta sönder den om du vill komma ut" säger rösten, som jag nu genast känner igen som Marcus röst.
"Men det går inte, den är för tjock och vi har inget tyngre än snö här inne" får jag ur mig.
"Vänta jag ska kolla" hör jag att Marcus svarar, innan han stiger upp och går iväg.
Marcus perspektiv
Nåt tungt. Hitta nåt tungt snabbt nu Marcus.
Jag upprepar meningen om och om igen i mina tankar där jag nu yrar omkring i duschrummet.
Till slut fastnar min blick på en bastuskopa som ligger på golvet.
Den får duga, tänker jag och skyndar mig tillbaka till snögrottans dörr. Jag hade ingen tid att förlora längre.
"MARTINUS, BACKA UNDAN!!" skriker jag snabbt innan jag tar sats och börjar springa mot dörren med bastuskopan i högsta hugg, önskandes att Martinus hörde vad jag skrek.
——————-
Hoppas ni hade ett bra nyår ❤️
Rösta och kommentera för mer 💙❄️
YOU ARE READING
Dödens makt
Fanfiction"Om jag bara hade vetat att en affisch kan orsaka såhär mycket problem, så skulle jag aldrig ens ägnat en blick åt den. Men nu var det försent. Tiden går inte att vrida tillbaks." Julies och hennes mamma har checkat in på ett spa över jullovet till...
