Dödens makt

8 - Kriminella

Julies perspektiv
Jag har fortfarande blicken fäst i taket när jag hör att Martinus snubblar ut ur badrummet med sån fart, att jag nästan avbryter mitt intensiva takstirrande, men ångrar mig i sista stund.

"Kolla inte på mig jag är naken!!" skriker han halvt panikslaget.

"Nej, hade inte planerat att göra det heller" svarar jag lugnt, och får kämpa hårt för att inte börja skratta.

Klockan var nu långt över nio, och jag har redan länge försökt övertala mig själv att jag bara skulle gå och lägga mig, men bara tanken av att snoka i saker man egentligen inte får snoka i gör att jag inte kan sova.

Frågan var bara hur jag skulle lyckas övertala Martinus. Han ville knappast hamna i fler nära döden situationer, men jag ville verkligen undersöka saker och ta reda på dem.

"Du, jag är hungrig" säger jag och vänder mig på mage mot Martinus håll för att kunna föra en konversation med honom medan han drar på sig sina shorts.

"Du skämtar" svarar han bara och kollar på mig med en besvärad min.

"Nej nej seriöst. Jag vill ha mat" kontrar jag denna gång väldigt bestämt, och stiger upp ur sängen.

Jag plockar upp Marcus hoodie från golvet och drar den över mig, inte riktigt vetandes varför. Den känns bara så trygg och bekväm att ha på sig, och dessutom doftar den så sjukt gott.

Efter att hoodien är på, väljer jag ut ett par mjukbyxor som jag snabbt hoppar in i.

"Ska du med eller inte?" frågar jag granskandes Martinus, som står framför mig i bara shorts.

"Men visst kära Julie, allt för dig" fräser han fram ironiskt, men börjar ändå klä på sig han med.

Jag plockar snabbt upp några sedlar som ligger löst inne i min resväska, inte velandes att Martinus ser.

Han hade ingen aning vad jag hade som avsikt med denna idé, och det behövde han inte veta heller. Ännu.

Jag tar hotellnyckeln från nattduksbordet, och går till dörren.

Jag trycker ner det silvriga handtaget, men öppnar aldrig dörren. Kanske jag bara skulle tala om det för honom, för säkerhets skull.

"Förresten" börjar jag så skakig i rösten, att jag får lust att slå mig själv i ansiktet.
Du ska vara självsäker Julie. Självsäker.

Jag lyfter upp mitt huvud mot Martinus som är nästan ett huvud längre än mig.

"Marcus behöver inte veta att jag använde hans hoodie en gång till. Det stannar mellan oss. Okej?" viskar jag nu, eftersom det känns lättare att låta självsäker på rösten då.

Martinus flinar.

"Jamen visst" viskar han tillbaka, överdrivandes för att pointera ut hur otroligt löjligt mitt viskande är.

Utan förvarning tar han tag om min midja och drar mig närmare honom.

Jag rycker till av överraskning, redan vetandes vart detta är påväg. Mitt hjärta säger att jag ska kyssa honom, men min hjärna säger nej.

Martinus ansikte börjar närma sig så nära mitt,  att jag kan se varenda fräkne på hans ansikte, och hans verkligt vackra ögon.

När våra näsor nuddar varan, bestämmer jag ändå att jag vill avbryta. Detta känns inte som rätt tillfälle.

Jag andas snabbt lungorna fulla med luft, och blåser Martinus i ansiktet precis innan hans läppar nuddar vid mina.

"Nu drar vi" säger jag bara snabbt och vrider mig bort från hans grepp och ut genom dörren.

Detta var en händelse som jag redan visste att jag senare kommer att ångra, men jag fick helt total hjärnsläpp just där och då.

Jag tar mig snabbt framåt i korridoren, denna gång mot trapporna.

Var de nåt jag inte ville just nu så var det att Martinus skulle försöka kyssa mig på nytt i hissen.

Lite stressad över att någon skulle upptäcka oss småspringer jag ner för trappan, och får så bråttom ner för den sista att jag ramlar ner de resterande 7 trappstegen.

"Gick det bra?" frågar Martinus oroligt och hasar fram till mig.

"Det har väl gått bättre" svarar jag, denna gång i en överdriven ironisk ton, för att kunna betona åt Martinus att jag inte ville ha hans hjälp.

Jag hade inte slagit mig speciellt hårt, det var bara min nagel som fått lida av fallet.

Ledsamt kollar jag på nageln, som nu är hälften så kort som alla andra.

Inte velandes slösa tid på att sörja över den nu, stoppar jag ner handen i framfickan på hoodien för att slippa se den tragiska händelsen. Vi får ta det problemet senare.

Eftersom vi nu är på våning 1, går jag runt hörnet för att kolla om receptionen redan stängt, vilket den tydligen redan gjort.

"Men hallå matsalen har ju stängt för länge sedan?" hör jag Martinus osäkra röst bakom mig medan vi smyger över det nyss städade golvet.

"Ja precis. Vi ska inte äta där heller, så spelar det någon roll?" säger jag kallt och himlar med ögonen, fortfarande påväg framåt.

"Men va?! vi kan ju inte gå ut härifrån?? vi blir ju utlåsta!" protesterar Martinus, och jag börjar känna hur jag sakta tappar tålamodet med honom.

"Men sätt nåt mellan dörren då!" säger jag irriterat och tar upp en tidning och slänger den på honom, önskandes att han ändå inte är så pantad att han ska fatta att lägga tidningen mellan dörren, vilket han lyckligtvis gör.

"Men Julie? tänk om någon ser oss?" viskar den alltmer osäkra rösten bakom mig.

"Ingen kommer se dig. Du är osynlig." säger jag spydigt, och får nästan lust att istället låsa in honom i städskrubben och själv dra ut i natten.

"Nej men klart det att folk kommer se dig, än sen?" fyller jag på min förra mening, och är redan påväg ut genom dörren när Martinus svar får mig att stanna upp.

"Men om någon av våra fans ser oss då?"

Skit. Det hade jag inte tänkt på.
Eftersom vi redan slösat för mycket tid på sånt här, svarar jag utan att tänka desto mer.

"Inga av era fans vet att ni är här, och dessutom är klockan så mycket att de alla säkert sover" är mina sista ord innan jag försvinner ut i den stjärn prydda kvällen. Detta kändes så otrolig kriminellt.

-----------------
Nu har denna bok över 100 reads, och vill bara tacka alla som läst och röstat på min bok, det betyder verkligen allt😽❤️

Rösta och kommentera för mer💓