Dödens makt

15 - Straffet

Julies perspektiv
Dagarna rullade på, utan att vi sett ens en skymt av Ivan eller någon annan som såg misstänkt ut. Jag och Martinus hade också totalt struntat i att göra uppgifterna som vi fick skickade till oss dagligen på WhatsApp.

Motivationen för dessa uppgifter hade dött ut för länge sedan, och rädslan för att nåt nytt skulle hända i samband med Ivan fick oss att hålla oss på vårt hotellrum för det mesta.

Jag och Martinus hade fått rätt så mycket negativt efter att Marcus hade talat om för Kjell Erik att vi "druckit", men jag visste att det inte var sant, så jag hade ingen orsak att vara ledsen för det heller.

Även om jag hade försökt förklara för mamma att jag inte druckit, trodde hon mig inte och både jag och Martinus fick ett straff för detta.

"Vi kommer att åka och shoppa hela dagen, och ni får garanterat stanna på hotellet"

Mammas röst ekade i mitt huvud. Livet är orättvist.

Det hade redan gått en vecka av jullovet, och vi hade hälften kvar. Allting kändes så tomt. Jag ville ju inte tillbaks till skolan, jag ville stanna här förevigt.

"Jag tar inte detta direkt som ett straff" log Martinus åt mig där vi satt och petade med gafflarna i våra halvätna luncher. Jag log ett snett leende som svar med blicken fortfarande nere i tallriken.

De andra hade åkt för en timme sedan, och skulle inte återvända förrän sent på kvällen.

"Vad vill du hitta på idag då?" frågar Martinus och jag vet precis vad jag ska svara.

Jag kämpar med att svälja min dricka och svarar snabbt: "Massage skulle väl va kul. Vi har inte provat det än"

Vi åt våran lunch så snabbt vi bara förmådde och tog oss sedan till hotellrummet. Massage hade vi beställt om ungefär en timme, så vi hade gott om tid innan vi skulle vara där.

Uttråkat klickar jag fram instagram på min mobil och börjar vant scrolla igenom mitt feed. Precis när jag ska gilla en bild av Drake, dyker en notifikation upp på skärmen. Någon har bett om att få följa mig.

Jag har aldrig varit speciellt populär på instagram, och blir lika glad varje gång som någon faktiskt vill följa mig och mitt tråkiga liv.

Ivrigt klickar jag mig vidare tills jag kommer till mina förfrågningar. Det jag ser får mig att stelna till i mina rörelser.

@ivanfernandez har bett om att få följa dig

Martinus ansikte dyker nyfiket upp bara några centimeter från mitt, och jag blir så överrumplad att jag råkar tappa mobilen i ansiktet.
Med ett tyst kvidande lyfter jag upp mobilen igen och gnuggar min näsa medan jag klickar mig in på Ivans instagramprofil.
Martinus följer noggrant med vad som händer på min skärm, det märks att han inte heller vill missa detta.

Ivan har flera hundra inlägg på sitt konto, alla med samma motiv: pengar.

Jag klickar mig vidare bland hans inlägg, men finner inte bakgrunden till alla pengar. Var skaffar han dem ifrån?

Efter ett bra tag stänger jag oväntat av min mobil och ska vända mig om för att kolla var Martinus håller hus när hans huvud slår i mitt.

"Herregud Martinus" mumlar jag och tar mig för pannan, ändå lite lycklig över att han faktiskt funnit intresse för vad som fanns på min skärm under så lång tid.

Med en stigande bula i pannan reser jag mig motvilligt från sängen och låser in mig på toan för att byta om till badrock.

När jag äntligen lyckats krångla av mig mina kläder och svept in mig i min badrock, låser jag tyst upp dörren och stiger ut.

"Jaha Martinus, är du klar då?" undrar jag och får bara ett leende som svar.

Jag tar dörrkortet från den vita hållaren i väggen, vilket resulterar i att alla lampor i vårat rum slocknar.
Himlandes med ögonen åt denna fullständigt onödiga uppfinning öppnar jag dörren och tar mig ut i den märkbart svalare korridoren.

Martinus går tyst vid min sida, med handen bara några centimeter ifrån min.

Jag känner hur lusten att greppa tag om hans hand växer som en svallvåg inuti mej, men väljer ändå att inte göra det, i rädslan av att Martinus då skulle tycka att jag var konstig.

Vi tog oss ner till källaren där massagen skulle äga rum, och när vi tagit oss in genom en sista dörr, var det dags för oss att skiljas åt.

"Hejdå, ha det bra" viskade jag dramatiskt och snyftade falskt.

Martinus bara skrattade åt mig, vilket fick mig att känna mig dum och detta ledde till att även jag började skratta.

"Haha nej men seriöst, hejdå" försökte jag få fram mellan mina skrattsalvor och vände mig om för att gå dit jag skulle.

Genast när jag kommit utan synhåll för Martinus som skulle åt motsatt håll, dog mitt skratt ut som om jag skulle gått rakt in i en vägg.

Den halvmörka korridoren hade nu tagit slut, och jag stog framför en två stycken gardiner. Bredvid mig fanns en röd soffa och en tom klädhängare.

På gardinen stog det MASSAGE med vackra utsmyckade bokstäver. Eftersom att gardinerna var fördragna och ett par vita flip flops stod utanför antog jag att jag inte kan gå in, och valde att sätta mig ner på soffan.

En känsla av obehag sköljde över mig. Snälla skynda.

-

Nu har jag sommarlov 😎☀️