Ljuset tändes plötsligt. Det var en ensam glödlampa i taket, men den skar som en kniv genom mörkret, dess strålar studsade på de kala och fuktiga betongväggarna och bländade honom. Han blinkade frenetiskt för att vänja sig vid ljuset.
I början hade dagarna av mörker, ensamhet och tystnad skrämt honom. Nu fruktade han snarare de korta stunderna av ljus. Och de korta samtalen. Inget gott kom av dem, bara rädsla och smärta.
Nu ryggade han reflexmässigt tillbaka inför ljuset, inte bara för att det bländade honom. Med ljuset kom också mannen och slagen. Han hade aldrig förstått varför han blev slagen. Det ställdes inga frågor, det var således inget förhör. Ingen ville ha något av honom, mer än möjligen bilder av hans sönderslagna ansikte. Varje gång mannen slagit honom, hade denne också tagit en bild av honom med sin mobilkamera.
Han hölls gisslan för att någon skulle betala lösen, så långt hade han förstått. Men vem skulle betala den? Det brittiska telekomföretaget som var hans arbetsgivare? Knappast. Svenska ambassaden? Gjorde de sådant? Antagligen inte formellt i alla fall.
När ögonen vant sig vid ljuset såg han att mannen mycket riktigt stod ovanför honom. Men denna gång utan att hålla den långa käppen som han hatade och fruktade. Han ville nästan gråta av lättnad. Kanske hade någon betalat lösensumman.
Han tittade upp, blinkade lite till och såg att den storvuxne mannen faktiskt såg ut att le mot honom, nästan vänligt. I början hade han försökt räkna dagarna, han hade hållit modet och hoppet uppe, räknat med att bli släppt eller befriad. Efter hand hade han inte bara förlorat hoppet utan också greppet om tiden och om verkligheten. Mörkret och misshandeln hade berövat honom allt mänskligt. Nu grep hoppet tag i honom igen, bara på grund av en antydan till ett leende i hans fångvaktares ansikte.
-They will not pay, sade mannen på sin djupa och nästan lite lustiga afrikanska engelska. I have no use for you now!
Insikten av vad han just hört slog honom hårdare än vad käppen någonsin förmått. Paniken spred sig snabbt och när han insåg att mannen istället för käppen höll en pistol i handen, skrek han närmast:
-My family! The will pay!
Mannen skakade på huvudet och höjde armen. Någon knall hörde han inte. Men han såg en blixt. Sedan blev allt mörkt igen.
