Snapes Dotter 1 - En Ovanlig Sommar

Kapitel 8

Draco tar med mig ner till den svarta sjön. Vi sätter oss vid ett träd och pratar.

"Är du taggad för imorgon?", frågar Draco.

"Inte riktigt, jag kommer inte kunna träffa dig så ofta...", svarar jag. Inget svar. Bara en kyss. Han får mig att ramla ner på rygg. Jag skrattar. *Harkel hörs från en buske i närheten* Draco reser sig upp och kollar mot busken. Jag ställer mig bakom honom. 

"Vem där?", frågar Draco med hög och säker röst. En mörk skepnad kommer ut i skuggan. Personen går fram mot oss. Det är inte pappa. Det är inte George. 

"Monsterögat Moody!?", utbrister jag. Monsterögat är vår nya lärare i Försvar mot svartkonster. Han har ett magiskt öga som åker runt i ögongloben. Jag har träffat honom någon gång innan, när pappa och jag varit på trolldomsministeriet på besök. Jag minns bara att han är väldigt sträng. 

"Miss Snape... unge herr Malfoy.", säger Monsterögat skadeglatt och går fram till oss, "Vad gör ni två ute så sent? Jag följer er in. Det här kommer inte din pappa tycka om, miss Snape." 

Han går fram till oss och drar tag i Dracos axel och mitt öra. Jag skriker till men följer motvilligt med Monsterögat in. Han tar med oss ner till pappas kontor. Dörren öppnas och vi blir puttade in. Jag ramlar omkull och när jag lyfter huvudet ser jag min pappa. Han ser mycket sur ut.

"Vad har de gjort, Moody?", fråga han strängt och ställer sig upp. Jag reser mig långsamt upp och vägrar möta hans blick.

"Unge herr Malfoy och er dotter var utomhus utan vuxet sällskap nu efter middagen.", svarar Monsterögat strängt. Jag kniper ihop händerna.

"Tack för att du tog hit de, nu kan du gå.", säger pappa. Monsterögat nickar och skyndar ut. Jag vänder mig mot pappas blick. Ögonen är iskalla.

"Det var mitt fel, sir... du ska inte skylla på Eualia!", utbrister Draco.

"Ni båda kommer straffas!", ryter pappa. Draco lägger en arm runt mig. Pappa rycker bort den med desamma. "Du rör inte min dotter. Det enda du har gjort under ert förhållande är att förstöra för henne. Eualia har förändrats sen du kom in i bilden, Malfoy! Du kommer aldrig få träffa henne igen! Ut härifrån!"

"Men...", försöker Draco men blir utknuffad. När dörren stängts går pappa tillbaka till mig. Jag står med öppen mun och stirrar.

"Det är lika bra du går och lägger dig, Eualia... Jag är arg på dig. Du om någon på den här skolan vet att det är förbjudet att vara utomhus efter middagen.", säger pappa.

"Men... Vad menar du? Draco?"

"Ni kommer inte få träffas. Han fick dig att nästan få kvarsittning första dagen i skolan och du förlorade nästan dina vänner...", säger pappa.

"Ibland är du så elak!", skriker jag.

Inget svar. Jag går argt ut.

När jag kommer tillbaka till sällskapsrummet kommer känslorna. Jag kommer aldrig få träffa Draco mer. Jag ser mina vänner en bit bort i ett hörn. Jag går dit samtidigt som jag kämpar med tårarna.

"Hej, Ellie! Hur gick det med Malfoy?", frågar Hermione glatt när jag sätter mig bredvid Ron i soffan. 

"Jag...", börjar jag och berättar allt som hände nyss, "Så jag kommer aldrig få träffa Draco igen!", utbrister jag i slutet. Jag sätter händerna för ansiktet och känner hu tårarna bryter ut. Ron lägger en arm om mig, jag störtgråter. 

"Men... hur kan Snape göra så!?", säger Harry argt, "Jag tycker inte om Malfoy, men om nån gör en av mina bästa vänner ledsen blir jag förbannad!"

"Jag vet, han är så *snyft* elak ibland!", hulkar jag hackigt och kollar upp med röda ögon. Harry nickar och ger mig en kram.

"Vi stöttar dig, Ellie... även om du kanske inte valde den högst tippade trollkarlen att bli kär i...", säger Harry och suckar medlidande. Jag ler mot mina vänner. Så förstående och kloka.

"Tack allihopa!", får jag fram mellan snyftningarna.