Ett freak | m.g

25. En kille som freaket är ingen gentleman

Jag satte mig vid skrivbordet efter Martinus inte längre gick att se. Jag satte i hörlurar och olika melodier började spelas. Jag trummade fingrarna i bordet i takt till låten innan jag drog till mig ett papper som låg på mitt skrivbord och började rita på den. Jag kluddade ner massor av olika saker, mestadels var det bara låttexten men några M klädde pappret här och var. En knackning hördes på dörren men innan jag hade hunnit svara så klampar mamma in.

"Vem var den killen?"
"Du vet mycket väl att du inte fick var ute"
"Var var ni?"
"Vad gjorde ni?"
"Han gjorde inte något du inte ville mot dig va?"
"Vad är hans namn?"
"Går han i din klass?"
"Är han i din ålder?"
Mamma ställde fråga efter fråga, jag hann inte ens andas mellan meningarna och inte hon heller då hon tog ett djupt andetag efter sista meningen. Mamma var väldigt beskyddande när det gällde killar, hon själv hade varit med om saker som hon inte ville skulle hända mig.

Jag skulle precis förklara innan mamma satte ett finger framför ansiktet på mig "vem han än är så får du inte hänga med honom! Han har dåligt inflytande på dig, inget att diskutera om" jag gapade stort, det kom som en chock.
"MARTINUS HAR INTE GJORT NÅGOT!" Halv skrek jag mot mamma men hon satte bara armarna bestämt i kors.
"Åja så det är han som är Martinus Gunnarsen va?" Säger hon och jag blev ännu mer chockad. Hur visste hon vem han var?

"Åh Melinda, varför kan du inte skaffa riktiga vänner? Han är inte bra för dig, minns du dina gamla vänner? Det är sånna du ska ha! Ordentliga barn inte killar som honom. Du är för bra för honom! Nej nej han är inte bra för dig. Det säger jag inte för att vara taskig utan för jag bryr mig om dig. Lyssna på din mamma, en kille som honom är ingen gentleman" Säger hon. Ett "men" lämnar mig men mamma hyschar mig bara "inga men, jag vill inte se dig med med någon som honom" avslutar hon innan hon börjar gå ut.

"HAN ÄR EN BRA PERSON" skriker jag efter henne. "Hah Martinus Gunnarsen en bra person" säger hon sarkastiskt som om han aldrig skulle kunna vara en. "Och förresten är jag besviken att du gjorde sådär tidigare idag" säger mamma innan hon stänger dörren.

Jag vänder mig tillbaka mot skrivbordet och skrev stort ordet förbjudna på pappret. Det var det vi var, jag och Martinus. Av mamma fick jag inte vara med honom, och enligt Lukas var han ett dåligt val.

Jag ställde mig upp och gick mot fönstret jag tidigare sett Martinus genom. Jag öppnar det för att få frisk luft, mitt rum kändes litet, för liten för min ilska. Det kändes som att jag skulle explodera snart. Jag drog in andan och lät den försiktigt ut. Det kändes som jag skulle skrika ut allt om jag lät all luft ut på samma gång. Adam och Eva åt av det förbjudna äpplet och jag skulle vara med Martinus. Så var det bara. Han gjorde mitt liv meningsfullt, han var den vita klicken av färg på en svart tavla. Han stack ut, utan honom skulle mitt liv bara vara en tråkig svart tavla.

Kände mig taskig för ni kommenterade så fina saker när ja la ut förra så här e en till som e ganska lång. Love u
Har ej läst igenom sorry:)