Ett freak | m.g

7. Freaket uppmanas att dö

{jag lyssnade på photograph - Ed Sheeran när jag skrev denna, Venne om det ger mer "känsla" men ni kan oxå göra det om ni vill}

Martinus kommer in med ett leende på läpparna, "så ska vi se en film nu eller?" Säger han och hur mycket jag än skulle vilja se en film tillsammans med Martinus så var suget efter att få läsa den svarta boken med den guldiga texten större. "Kan vi se den imorgon istället? Är jätte trött" ljög jag och gäspade stort.

Det lilla leendet som befann sig på Martinus ansikte försvann och han nickade, försökandes att inte se alldeles för ledsen ut. "Godnatt Melinda" säger han och drar täcket över kroppen innan han ger mig en sista blick "godnatt Martinus" säger jag och han blundar.

Efter någon timme hörs det små snarkningar från sängen och jag kan äntligen sluta låtsas sova. Jag sträcker mig efter boken under hans säng och tar ett stadigt tag om den, det känns så fel. Det är som att snoka i Martinus liv. Men jag vill verkligen veta och jag kanske hjälpa honom. Jag smyger sakta ut ur rummet och går till toaletten som bara var någon meter bort.

Jag stänger tyst dörren och låser efter mig. Jag sätter mig på toalettlocket samtidigt som jag stryker min hand på bokens framsida, det var svart sammet. Jag öppnar långsamt första sidan av boken och det är helt tomt förutom att det står Marcus änglaord i skrivstil, precis som på framsidan. Jag beslutar mig för att ännu en gång bläddra och istället för två ord möts jag av betydligt fler. Jag skummar genom texterna och jag förstår att det måste varit Martinus som skrivit detta.

"Vi alla älskar att sova gör vi inte?" Frågade du mig och jag besvarade dig med en nickning, "alla dessa gånger vi skulle till skolan och allt vi ville var att stanna hemma och kanske spela lite fotboll senare" la jag till. "Kom, kom till mig Martinus" säger du och jag rynkar på pannan. "Hur ska jag komma till dig" var den ända frågan jag ställde. "Sov för alltid, precis som mig".

Jag bläddrade i boken, flera sidor fram för att se vad mer som stod.

"Snälla kom tillbaka Marcus" bad jag dig ungefär en vecka efter du lämnade mig. "Jag kan inte, men du kan" sa du och jag suckade tungt samtidigt som tårar rann ner för mina kinder. "Hade du varit med mig nu hade jag kunnat torka dina tårar" säger du och jag pressar hårt ihop mina ögonlock.
Där står jag bredvid dig och du drar din tumme längst min kind, du säger att allt är bra nu när jag är med dig innan du omfamnar mig.

En droppe landar på bokens ena sida, det är då jag märker att jag gråter. Flera gånger hade jag velat veta vad Marcus sagt till Martinus, han uppmanar killen till att ta livet av sig. 

Blir ju lowkey ledsen själv