Ett freak | m.g

26. Jag orkade inte tänka på freaket, inte just nu, inte idag

Morgonen där på låg jag i sängen som om jag var förlamad. Jag hade ingen riktig anledning till det egentligen, det var bara så att mina tankar låg på hundra olika saker på en och samma gång. Det var bland annat Martinus, Lukas, min mamma och hela jävla skolan.

När jag hade legat i min säng i någon timme och konstant hört hur min mobil ringt, fått sms, snaps och allt annat så beslutar jag mig för att gå upp. Alltid så är min mobil det första jag kollar på men jag hade verkligen inte lust denna morgon, jag ville bara koppla bort mig från verkligheten. Jag ville inte säga det men jag tror mammas ord påverkat mig omedvetet.

Min blick hamnade på klockan som hängde i mitt rum och den visade 11:34 alltså hade skolan börjat för flera timmar sedan. Jag byter om och kammar håret, inget smink och ingen energi la jag i mina handlingar. Jag var som en död zombie, hade man jämfört en rotfrukt med mig så hade man inte märkt att den ena faktiskt hade ett liv. Fast nu när jag säger det så vet jag inte riktigt om jag kan kalla det ett "liv".

Jag ställde mig bakom tröskeln som leder till mitt kök och jag funderade ett långt tag på om jag verkligen orkade gå in och äta frukost. Tillslut så gav jag upp och kom till slutsatsen att jag inte kände för det. Jag satte i fötterna i mina skor och tryckte ner handtaget till husets ytterdörr, fortfarande lika livlös som innan. Solen lyste starkt och värmde min kalla kropp, mitt huvud hängde och blicken var fäst på gruset under mig som jag sparkade på.

När jag hör massa ungdomsröster så lyfter jag blicken och möts av skolgården, jag visste inte om Martinus var på lektionen idag men skulle jag vara ärlig så orkade jag faktiskt inte tänka på det, inte just nu, inte idag.

Jag går mot klassrumsdörren och trycker upp dörren, jag steg in i klassrummet och läraren stannade upp. Jag kanske inte kollade upp på alla elever men jag visste att varenda en hade sin blick på mig, jag var som en svartvit målning, så färglös att man skulle kunna tro att jag var ett lik som steg in i rummet. När jag väl tittar upp ser jag de chockade och förvånade blickarna som är riktade mot mig precis som jag anat och hade jag inte vetat bättre så hade jag kunnat tro att ett spöke stigit in.

Jag gick mot den tomma bänken som jag och Martinus satt på och slog mig ner där. Jag satte mina armbågar i bordet och lutade huvudet mot mina handflator. Min blick låg vilat på klockan och dess sekundvisare som tickade på, sekunderna gick och jag förde ner handen mot min ficka för att fiska upp min mobil, men där var det tomt. Jag provade med nästa ficka och precis när jag kommit i kontakt med den tomheten som fickan bestod av så slog det mig att jag aldrig tog den med mig till skolan, den låg vilandes på mitt nattduksbord. Ett suck lämnade mig innan jag förde upp min hand till bordet igen för att sätta den som stöd för mitt huvud som hängde lik en vissen blomma.

1.JAG HAR INTE LÄST IGENOM FÖRLÅT
2. FÖRLÅT FÖR JAG INTE UPPDATERAT MEN TÄNKER ATT JA SKA SKRIVA ETT TILL KAPITEL NU FAKTISKT FÖR JA FICK EN SÅDAN FEELING :)