The Bad Boy I Love

1

1

Jag slog sömnigt upp ögonen. Bilen hade stannat och mamma var påväg att plocka ur sina väskor ur bakluckan. Utanför bilrutan syntes det röda huset där jag skulle spendera hela min sommar. Färgen var avflagnad och trappen upp till verandan såg ut som om den skulle rasa samman vilken sekund som helst. Jag kunde inte fatta att mina föräldrar älskade det här stället. Eller i alla fall brukade göra det.

Mina föräldrar... De som aldrig brydde sig om mig förutom när jag fick högt betyg på ett prov eller vann en match. Ibland kändes det nästan som om jag hatade dem. För de brydde sig aldrig det minsta om hur jag mådde.

- Irma ska du sitta där hela dagen eller ska du hjälpa till att ta in grejerna? Frågade pappa som - som vanligt - var på dåligt humör.

- John låt henne vara, det har varit en lång resa ser du inte att hon är trött? Frågade mamma och satte händerna i sidan. Då börjas det igen... Det oändliga bråket.

Enda anledningen till att vi åkte hit var för att de hoppades på att lite "lantluft" skulle få dem att reda ut saker och ting. Allvarligt talat så tror jag att det skulle vara bättre om de två bara gav upp och skiljde sig. Aldrig att deras bråk skulle upphöra.

Jag pluggade in hörlurarna i öronen för att slippa höra deras käbblanden och klev ur bilen. Luften här var mycket lättare att andas än den inne i stan. Här luktade det hägg och gräs, medans det bara luktade avgaser och cigarettrök hemma.

Jag gick bort till den öppna bakluckan och plockade ut mina två stora väskor. Eftersom mamma hade sagt att vi skulle stanna här hela sommaren hade jag packat ner det mesta.

Väl inne i huset rynkade jag ogillande på näsan. Det där med bättre luft gällde verkligen inte här inne. Det luktade gammalt och unket, precis som det alltid gjorde i hus som stått tomma en lång tid.

Mitt rum var en trappa upp. Det var litet med snedtak på båda sidorna och ett litet smutsigt fönster ut mot grannhuset. Under fönstret stod min gamla säng med ett par gamla lakan hopvikta vid fotändan. De var vinröda - nästan lite rosa - med blommor på och hade löjliga volanger i kanterna. De såg nästan ut som ett par gardiner.

I snedtaket ovanför sängen satt gamla teckningar som jag hade ritat när jag var mindre. Färgen från tuschpennorna hade nästan helt blekts bort av solljuset men jag kunde ändå urskilja konturerna av små gubbar och hus. Jag hade inte varit här sedan jag var tio år. Vilket var en hemskt lång tid. Innan brukade vi åka hit varje sommar och stannade i minst två veckor. Men sedan fick både mamma och pappa fullt upp på jobbet och hade varken tid eller lust att ta ledigt. Jag skulle säga att det var jobbet som förstörde deras relation.

När jag hade packat upp alla mina grejer och vikt in kläderna i byrån som stod bredvid dörren, samt bytt om till jeansshorts och linne gick jag ner till köket. Där inne höll mamma och pappa på att kolla igenom servisen som fanns och om de skulle behöva diska den. Samtidigt argumenterde de lågt med varandra om någonsting jag inte hade någon aning om.

- Jag går ut en sväng. Sa jag eftersom jag inte orkade lyssna på deras bråk. Ingen av dem gjorde något tecken på att de hört mig. Som vanligt då antar jag.

Jag klev i mina slitna blommiga tygskor och lämnade huset.

Det var varmt ute trots att solen nästan hade gått ner och det var fullt av mygg överallt. Jag antar att det är såhär min sommar kommer att se ut, tänkte jag med en suck och smällde till en mygga som varit fräck nog att sätta sig på min arm. När jag var liten hade jag haft ganska många kompisar här. En minns jag extra tydligt, Oscar, han som utmanade mig att äta grodägg så att jag sedan blev magsjuk i en vecka. Trots att vi mest utmanade och tävlade med varandra var vi bästa vänner. När jag kom tillbaka till stan och berättade det för flickorna i min klass började de gnälla om killbaciller och sånt.

Jag följde grusvägen ner till den lilla badplatsen jag brukade bada vid när jag var liten. Det var vara en liten sandstrand som omringades av en massa tallar och en brygga ut i den lilla sjön. Jag hade tänkt att sätta mig där och bara tänka lite men så blev det inte. När jag kom ner dit såg jag att det redan var ett gäng ungdomar där. De var ganska högljudda så om jag inte hade haft hörlurarna i hade jag säkert hört dem mycket tidigare.

Jag skulle precis smita iväg därifrån när jag hörde någon ropa på mig.

- Hörru, tjejen där borta! Det var en kille. Han hade blött hår som hängde ner i pannan och lämnade små vattendroppar på hans nästipp. Mina ögon landade en snabbis på hans bara överkropp men jag såg snabbt bort. Jag ville ju inte verka konstig.

Han joggade bort till mig och jag såg hur alla de andra hade stannat upp och stod nu och tittade på mig. Okej, det här var pinsamt.

- Tja, jag heter Felix. Sa killen som kommit fram till mig. Så här på nära håll såg jag hur snygg han faktiskt var. Han hade stora grönblå ögon som omringades av täta mörka ögonfransar. Hans läppar var lätt rosa och fylliga, de såg helt klart kyssvänliga ut. Nej, Irma, inte tänka så.

Han sträckte fram sin blöta hand mot mig och jag tog den artigt.

- Jag heter Irma. Sa jag blygt. Felix log varmt mot mig. Det var ett sånt där leende som skulle få vilken tjej som helst på fall, inklusive mig.

- Jag har inte sett dig här förrut. Är du nyinflyttad? Frågade han nyfiket. De andra ungdomarna hade börjat åtegå till vad de höll på med innan jag kom. Alla förutom en kille som låg i sanden och betraktade oss. Jag tyckte mig känna igen honom men jag visste inte varifrån. Sedan kom jag ihåg Felix fråga.

- Eh, nej. Jag och mina föräldrar är bara här över sommaren. Vi har ett sommarhus lite längre bort. Jag pekade upp mot vägen och Felix nickade.

- Statsfolk. Flinade han. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svar på det. Han hade precis gjort klart att han tyckte att vi - jag - var löjliga. Det var nog lika bra att jag gick därifrån innan alla andra upptäcker mig.

- Har du lust att hänga med oss? Frågade han till min stora förvåning. Han måste ha en baktanke med det hela.

- Eh, jag vet inte... Började jag men Felix avbröt mig.

- Jo, kom igen. Om du ska vara här över sommaren är det väl lika bra att du lär känna några. Sa han och blinkade åt mig. Kanske var han seriöst ändå. Och han hade ju rätt. Jag kunde inte sitta ensam inne på mitt rum hela sommaren och bara vänta på att den skulle ta slut.

- Okej. Sa jag. Jag prövade på ett leende och Felix lade en hand bakom min rygg. Om jag ska vara ärlig var jag en aning rädd. Okej, jag var vettskrämd. Jag hade inga bra minnen av att ha kommit in i ett redan fullsatt kompisgäng.

- Vem är det där? Frågade en lång och solbränd tjej med mörkbrunt hår. Hon såg väldigt bra ut, mycket bättre än mig.

- Det här är Irma, hon och hennes föräldrar ska bo här i sommar. Sa Felix, högt så att alla kunde höra det. Killen som låg i sanden och kollade på oss reste sig upp. Han var lång och gänglig, med armmuskler som fick mig att känna mig knäsvag. Och då ska vi inte ens nämna hans abs.

Han såg på mig - utan att säga eller röra en min - och gick sedan ner till vattnet där de andra var. Okej, der där var kyligt.

- Bry dig inte om Ogge, han är alltid skeptisk mot främlingar. Viskade Felix så att han inte skulle höra. Ogge alltså, måste vara ett smeknamn eller nått.

- Ska vi köra bomben från bryggan? Frågade en kort rödhårig tjej som kom fram till oss. Hon hade gröna ögon och små fräknar över näsan.

- Oj förlåt vad oförskämd jag är! Jag är Melody. Sa hon. Jag nickade och till min förvåning slog hon armarna om mig och kramade mig.

Felix bara skrattade. Själv var jag för chockad för att avgöra om jag tyckte att det var okej eller inte. Om alla tog emot mig såhär skulle det inte bli en så tokig sommar ändå.