The Bad Boy I Love

2

2

- Ska vi dra in till byn och käka? Frågade Matilda - den långa brunhåriga tjejen. Jag såg frågande på Felix, eftersom han var den enda jag riktigt hade pratat med och litade på. Melody hade också varit väldigt snäll mot mig men jag kände mig fortfarande en aning tveksam. För jag visste av erfarenhet att killar var mycket lättare att förstå sig på än tjejer.

- Jag är vrålhungrig! Utbrast en kille vid namn Omar som hade svart krulligt hår och lite mörkare hy. Han var hur söt som helst och kunde få vem som helst på fall med sina stora mörka ögon.

- Jag håller med Omar, vi har inte ätit något sedan frukost. Sa Oscar.

Det fanns två Oscar i gänget, först var det Oscar Enestad - som Felix kallade Enis för att retas. Han hade fluffigt hår som inte såg ut att ha blivit klippt på länge och vackra blåa ögon. Dessutom såg han alltid glad ut. Den andra var Oscar Molander, aka killen som iakttagit mig och Felix förut. Han hade kort brunt hår och precis som Oscar hade han blåa ögon. Dock var hans ögon inte alls de samma. Oscars - eller Ogge som han kallades - var mer mystiska. Som om han döljde något. Han var också den enda av alla i gänget som inte hade sagt ett ord till mig.

- Bra, då säger vi så! Sa Felix och reste sig upp ur sanden. Han skakade på huvudet så att all sand han hade i håret flög omkring i luften. Ärligt talat såg han nästan ut som en hund.

- Ey, ta det lungt snadmannen. Skrattade Oscar och höll upp händerna för att skydda sina ögon från att bli fulla av sand. Alla vi andra gjorde likadant.

- Va inte mesig Enis. Flinade Felix och gick för att ta på sig sin tröja. Oscar räckte ut tungan åt honom. Vad jag hade förstått så hatade han att bli kallad det.

Jag vände blicken mot vattnet där Ogge kom gåendes. Att säga att han bara var snygg var helt klart en lögn. Han var... ja, jag vet inte riktigt hur jag skulle uttrycka mig. Men somsagt så hade han inte sagt ett ord till mig och verkade inte gilla mitt sällskap.

Han såg att jag tittade på honom och blängde tillbaka. Snabbt vände jag bort blicken och kände hur jag rodnade. Allvarligt var det allt jag hade fått från honom hela kvällen - sura blickar.

- Faktiskt så måste jag gå hem. Sa jag försiktigt. Felix såg förvånat på men nickade sedan.

- Jaha, synd. Sa han. Ogge fnös - medveten om att jag hörde det - och fick en menande blick av Oscar.

- Vi kanske kan ses i morgon istället? Frågade han sedan. Jag nickade försiktigt - väl medveten om att de skulle ha glömt bort mig tills i morgon. Jag var inte precis någon som etsade sig fast på folks minnen sådär.

-Kanske. Sa jag lågt. Jag gav dem alla varsitt leende och blev ennu en gång förbånad över Melodys kram. Kramar var väldigt udda för mig, det brukade räcka med handskakning eller en enkel nick.

Fortfarande ganska förvånad gick jag tillbaka upp till vårat hus. På långt håll kunde jag höra hur mamma och pappa skrek på varandra och ennu en gång tryckte jag in hörlurarna i öronen. Kunde de inte tänka lite på mig också som andra föräldrar. Jag tog också skada av allt det här.

- Vart har du varit hela kvällen, jag trodde att du skulle hjälpa oss att packa upp. Muttrade pappa surt när jag klev in i hallen och sparkade av mig skorna.

- Jag var ute. Mumlade jag. Pappa slog uppgivet ut med armarna - precis som alltid när han inte kunde komma på något bra att säga. Jag stod där ett tag och väntade på att han skulle säga något, men han förblev tyst så jag stack upp för den knarriga trappan till mitt rum.

○

Okej, det blev ett ganska kort och ointressant kapitel. Det är mest för att jag måste få igång själva berättelsen först innan jag kastar mig in i handlingen.

Hoppas ni gillade det i alla fall :)

Rösta & kommentera gärna :))

~ Frida