fjärilseffekten • girlxgirl [completed]

1

"Nadja... Nadja Dahl, sa du?" frågade Mona, gymnasieskolans eviga körledare. Jag stirrade smått skräckslaget medan Nadja nickade självsäkert.
"Japp."
Mona sökte med fingret längs listan och skakade långsamt på huvudet.
"Tyvärr, Nadja Dahl, men det verkar inte som om du står med på listan.", sa hon nasalt. Hon höjde på ögonbrynen när Nadja inte gjorde minsta ansats till att lämna rummet, utan tog ett steg närmare Mona och lutade huvudet aningen på sned.
"Jag var med här förra året, i ettan", sa hon triumferande. Jag pendlade med blicken fram och tillbaka mellan dem, den stolta och den uppgivna, och försökte avgöra vem som skulle vara först att ge upp. Mona gav ifrån sig en lätt suck och såg ut att ge med sig. Givetvis vann Nadja den kampen. Mona bara nickade åt vänster, visade osynligt den nya medlemmen till sin plats. Om det hade varit någon annan, vem som helst, hade jag vetat att den skulle hålla sig till sin plats i ledet. Men inte Nadja. Det var bara sådan hon var. Och det var precis det som både skrämde och fascinerade mig.
"Tja." Jag hoppade till, väcktes ur min dvala av tankegångar. Hälsningen följdes av en nick åt mitt håll och jag blinkade bara förvånat tillbaka, för överrumplad för att ens hinna tänka. Klumpen i magen var fullt lika närvarande ändå, för det var det som var grejen med Nadja. När jag såg på henne var det ett enda trassel av känslor som knappt gick att urskilja från varandra. Det fanns stänk av både avundsjuka och fascination men allt det där krockade med att hela jag fylldes av bubblande sockerdricka när jag såg på henne. Hon bara var, utan några ursäkter.

Nästa gång hon pratade med mig var jag aningen bättre förberedd. Jag stod med ryggen lutad mot den nedklottrade tegelväggen, till höger om mig prydd av ett halvt utsuddat vad är meningen med livet? i versaler. Jag hade gåshud, ett resultat av den ovanligt kalla augustidagen och nervositeten efter den muntliga presentation jag nyss hållit för klassen. Jag hade tittat mot henne efteråt, tre rader bak till vänster, en försiktig blick som bemöttes med ett stort leende. Snabbt vände jag blicken ned mot mitt skrivblock och förbannade mig själv för att jag alltid tvunget skulle vara så feg, hela tiden. Men inte nu. Jag behövde inte ens snegla upp från min fönsterplats för att veta att hon gick hitåt, hennes lätta steg mot stengolvet hördes på mils avstånd – åtminstone för mig.
"Din presentation var så jävla bra." Hon öppnar munnen helt utan förvarning och flinade medan hon läste texten på väggen.
"Va?" svarar jag korkat och tittar upp mot henne, lägger nervöst en av flätorna över axeln. Kunde jag inte komma på något mer intelligent att säga?
"Du vet". Nadja knyckte med huvudet mot klassrummet. "Din presentation. Den var bra. Intressant ämne och så, du är bra på det där" sa hon och iakttog mig medan jag desperat försökte klämma ur mig ett någorlunda vettigt svar. Inte se i ögonen, inte se i ögonen, inte... Jag fokuserade på en osynlig punkt mellan hennes ögonbryn.
"Tycker du?" sa jag och lät inte alltför osäker. En framgång?
"Jo fan", försäkrade hon mig. Jag smålog och sträckte på mig en aning.
"Tack. Din med", tillade jag mest för att vara artig. Hon bara höjde på ögonbrynen mot mig, skakade smått på huvudet och lät tänderna synas i ett leende. Innan hon nickade mot mig som i ett hejdå lade hon det lockiga håret bakom örat och släntrade sedan vidare i korridoren med oknutna skosnören, precis lika oknutna som de alltid var. Jag följde hennes gestalt med blicken, under sekunder som kändes som en evighet, tills hon försvann bakom ett hörn.