fjärilseffekten • girlxgirl [completed]

2

Till en början var fredagskvällen precis som jag hade förväntat, inga nyheter. Trångt i Jennis lägenhet, musik så hög att hjärtat vibrerade i takt, skratt och utsmetat läppstift...och jag som satt inlåst i badrummet stirrandes på mina mörkbruna ögon i spegeln. Allt var som jag hade förväntat mig, i alla fall innan jag skymtade Nadja i ögonvrån och aningen panikslaget isolerade mig i det minimala badrummet, borta från allas blickar. Plötsligt ville jag inte vara där längre. Vad var det för fel på mig? Jag mötte återigen min blick i spegeln, stirrade på mina läppar och lade på ett extra lager läppstift trots att det inte egentligen behövdes. Kritiskt granskade jag min spegelbild, följde läpparnas båge med min blick. Läpparna i spegeln var snygga, när jag såg dem var jag väl medveten om det. De passade in. Mina läppar var som gjorda för att kyssa killar, som gjorda för att killarna skulle hoppas på att få kyssa dem, som gjorda för att kyssa...henne?
"Idiot", sa jag till spegeln.
"Idiot", svarade läpparna i spegeln och jag höll med. Sen gick allting snabbt. Det bankade på dörren, i bakgrunden hörde jag hennes skratt i hallen utanför, och utan att tänka efter låste jag upp dörren och snubblade ut i folkmängden som var ett enda hav av röster. Flaskor, både halvfulla och tomma, var spridda över golvet och i folks händer.
"Fy fan vad äckligt" sa de, men drack ändå en klunk till, och en till och ytterligare en till efter det. Jag tog några steg in i mängden, lade armen om någon jag kände och vävde in mitt skratt med de andras. Jag övertygade mig själv att jag passade in, ingen misstänkte något, jag var perfekt och dessutom hade jag reklamläppar som alla drömde om att få kyssa. Det spelade ingen roll om det var sant eller inte. Det gjorde i alla fall att jag kunde släppa mina tankar och låta mig smälta in utan några misstankar överhuvudtaget.

Det fungerade till och med bättre än väntat. Efter ett tag, jag hade ingen aning om vad klockan var, hade inte ens minsta lilla tanke på Nadja hade dykt upp på flera timmar. Jag lät mig dras i ett rum och dunsade ner på en av kuddarna som låg utplacerade på golvet. Någon hade lagt en tom flaska på golvet och började snurra den och jag följde den med blicken när den pekade ut dess offer. Tillsammans med de andra skrattade och applåderade jag och jag glömde nästan bort hur barnslig jag egentligen tyckte att leken var. I alla fall tills en viss mörkhårig tjej med stort lockigt hår och mörka ögon fick i uppdrag att kyssa en kille i parallellklassen... Jag lovade mig själv, jag försökte verkligen att jubla när deras läppar möttes och de föll i skratt, och kanske skulle de andra gå på det men jag kunde inte lura mig själv. Det knöt sig i magen men samtidigt kunde jag inte sluta stirra. Mina ögon följde varenda liten rörelse de gjorde och innerst inne ville jag att det var jag som satt där mittemot henne med allas blickar på oss. De släppte varandra och Nadja sneglade åt mitt håll med en blick som inte gick att tolka. Att hon ville få mig avundsjuk? Att hon visste att jag hade tittat extra noga? Flaskan snurrade och snurrade och jag tittade bort för att inte bli yr, tills den tillslut stannade på Jenni.
"Sanning", sa hon tvärsäkert.
"Har du någonsin...gillat en tjej?" sa Nadja och granskade henne. Mitt hjärta slog så hårt att jag trodde det skulle explodera. Jag kunde nästan höra Nadjas röst viska i mitt öra, "egentligen frågar jag dig, det vet du väl, eller hur?". Jag stirrade ned i golvet och försökte till mitt yttersta att se oberörd ut. Jenni bara skrattade och höjde på ögonbrynen.
"Nej, aldrig", skrattade hon, skakade på huvudet och tog upp flaskan för att fortsätta leken. Jag tittade ut genom fönstret, betraktade mörkret som för länge sedan sänkt sig över den tysta gatan, och andades långsamt för att försöka lugna mitt bultande hjärta. Återigen vände jag blicken mot flaskan och insåg att dess hals pekade mot mig.
"Konsekvens", sa jag med lugn röst. Om jag valde sanning skulle jag tvingas avslöja betydligt mer än jag var beredd att göra. Konsekvens var ofarligt. Jag brydde mig inte ens om vad min utmaning skulle bli, jag kunde kyssa vilken kille som helst, klä av mig i bara underkläderna, allt för att slippa undan tankarna som tog över mitt huvud. Jag skulle inte ens ha tvekat en sekund.
"Hångla med Nadja", fnissade hon. Det kändes som om blodet frös till is i mina ådror, som jag plötsligt förvandlades till en staty. Hjärnan hade tappat alla kopplingar och jag hade glömt bort hur man rörde på sig. Nadja satt blickstilla även hon, trots att alla skrek och jublade och försökte knuffa oss närmare varandra. Sekunderna tog aldrig slut och jag kunde nästan höra hennes andetag över sorlet. Långsamt, som i ultrarapid, lyfte jag blicken för att möta hennes och överväldigades av panik. Jag kunde omöjligt vara här längre. Jag slet mig ur försteningen, lämnade både jacka och skor vid tröskeln och störtade ut genom dörren med förvirrande blickar efter mig. Ute på den svagt upplysta gatan kände jag hur asfalten rev upp mina nylonstrumpbyxor. Det luktade sensommar i luften, med nyutslagna rosor och våt asfalt som fick mina fotsulor att lämna spår efter sig längs vägen. Innerst inne hoppades jag att någon skulle följa efter mig. Jag vände mig om, bara för att kontrollera, men jag var ensam i den kyliga natten och mina ben fortsatte röra sig utan att jag behövde tänka. Daggen kröp innanför tyget på min tunna klänning och jag huttrade till men vägrade erkänna att jag frös. Jag sjönk ner med ryggen mot en lyktstolpe, skrapade upp handryggen på ojämnheten. Att något gick sönder passade perfekt i situationen. Jag drog i klänningskanten i ett försök att både värma mig och ta ut min ilska på något, vad som helst. En chans hade gått förbi mig, något fantastiskt hade icke-hänt och återigen hoppades jag på att en viss någon skulle följa efter mig.

Som om hon kunde läsa mina tankar hörde jag plötsligt försiktiga steg mot asfalten. Hon var klädd i både jacka och skor, och dessutom hade hon ett extra par skor i ena handen och en filt över axeln. Så omtänksam, tänkte jag medan hon sjönk ned på huk bredvid mig och drog efter ett djupt andetag. Hon var tyst en liten stund innan hon öppnade munnen:
"Jag bits inte, jag lovar", log hon mjukt mot mig.
"Jag vet", mumlade jag med blicken fäst på asfalten. "Förlåt."
"Du behöver inte säga förlåt", sa hon lågt.
"Förlåt", sa jag igen i brist på annat. Nadja satte sig bredvid mig, hon verkade inte bry sig om att hon blev blöt, och lade filten över mina axlar. När hennes armbåge nuddade min för en kort sekund gick en elektrisk stöt genom hela min kropp. Det kändes som om känslorna tävlade om att ta över mina tankar, en konstig kapplöpning mellan förvirring, lycka och en aning rädsla.
"Du behöver inte säga förlåt", sa hon igen med skymten av leende på läpparna.
"Förlåt." Jag vände upp blicken från asfalten och sneglade försiktigt mot henne.
"Du behöver inte säga förlåt!"
"Okej, förlåt", sa jag igen och vågade på mig ett leende. Ingen av oss var allvarlig längre.
"Det var i alla fall inte jag som missade chansen att hångla med mig", skrattade hon och jag kunde inte avgöra om hon menade det eller inte. "Skyll dig själv."
"Jag antar det", sa jag lågt och förbannade mig själv för att jag inte kunde vara lite modigare. Nadja svarade inte och vi bara satt där en lång stund, betraktade stjärnhimlen i tystnad. Ord kändes överflödiga. Hjärtat slog så att det ekade i huvudet och trots att jag var skräckslagen ville leva kvar i just det här ögonblicket för alltid, med den svaga basen från musiken i bakgrunden, upplysta av stjärnorna. Hon smög in sin hand under filten, tog min hand och mötte stadigt min blick. Mitt hjärta bankade okontrollerat. Försiktigt petade hon undan en hårslinga som hade glidit ur min frisyr och vilade huvudet mot min axel.
"Det är ingen fara", sa hon lugnt och kisade mot mig i halvmörkret. "Det blir fler chanser."