Jag känner hur en tår rinner ner för min kind, en kall känsla sprider sig upp för min rygg. Jag hör hur dina steg avlägsnas bakom mig. Allt hände så fort, i ett ögonkast så var du borta.
Hur kunde du bara försvinna så fort?
Den kalla höst kylan biter tag i mig och får mig allt rysa till, en rysning som fick mig att vända mig om och kolla åt ditt håll.
Inte en skymt av dig. Jag stirrar upp längst gatan. Med en suck så springer jag upp för backen i hopp om att får se dig. Det plaskar under mina fötter medan jag rusar uppför, snart så är jag vid toppen.
Där, där står du. Bara några meter ifrån mig på väg att gå över vägen, jag ropar ditt namn och du vänder huvudet åt mitt håll. Du är halvvägs över vägen när jag hör det skrikande gummit mot asfalten och för en sekund känns det som tiden stannar.
Jag får en till rysning men denna gång är det inte på grund av kylan, jag faller ner på knä och känner hur luften går ur mig. Nu är jag här igen, kall och ensam på gatan, ingenting betyder någonting längre.
