Jag väljer dig!

Mitt livs viktigaste val

Äntligen, äntligen är det min tur! Jag har väntat i 15 år på den här dagen. Jag slänger upp mitt bruna vågiga hår i en knut. Mina gröna ögon är alldeles klarvakna och jag har aldrig i mitt liv känt mig så exalterad för något. Jag springer nedför trappan in till köket, påklädd och redo tidigare än någonsin förr. Mamma sitter i köket med kaffemuggen i ena handen och smeker Krisp på huvudet med den andra. "Pikapi", hälsar vår pikachu godmorgon och vickar med öronen.

"Vaken före klockan ser jag", anmärker mamma men hon låter inte förvånad. Hon ler när hon ser hur exalterad jag är, säkert framkallar det minnen från hennes år. "Åh mamma du fattar inte hur länge jag har längtat efter den här dagen! Äntligen ska jag upptäcka världen!", ropar jag ut i huset med armarna i vädret. Hon skrattar till och reser sig upp. Jag trycker ned matsäcken bland alla kläder i ryggsäcken när mamma plötsligt räcker mig ett mjukt långsmalt paket.
"Det är ett tält, det kommer behövas".
"Åh mamma"; suckar jag tacksamt och kramar om henne.
"Du vill inte behöva sova ute i öppen himmel i regnväder som jag gjorde när jag var ung", skrattar hon och riktar blicken mot horisonten. En liten knut sätter sig i mitt inre, jag har aldrig varit på egen hand förut och vem vet när jag kommer hem nästa gång. Jag slänger armarna om henne en gång till och Krisp som inte vill känna sig utanför hoppar upp på min axel. Jag sliter mig från mammas famn och låter Krisp glida ner i mina armar.
"Jag kommer sakna dig också", försäkrar jag honom och borrar ner ansiktet i hans mjuka päls.

Nu är det dags, bestämmer jag mig och slänger ryggsäcken över axeln. Jag tar ett djupt andetag och svingar upp dörren. Mamma och Krisp kommer efter för att se mig gå från altanen.
"Hejdå , ropar jag till mammas wartortle som vattnar blommorna. Bubbel var hennes starterpokémon, och nu är äntligen det dags att välja min.

Jag går (snarare springer) igenom Pallet town och dess spridda små hus, en stad som jag inte bott särskilt länge i. Professor Oaks laboratorium ligger på toppen av en backe och mirakulöst nog lyckas mitt otränade jag springa uppför hela. Det måste vara den omättliga energin som pulserar igenom mina muskler. Mitt hjärta slår snabba slag när jag närmar mig dörren och med andan i halsen knackar jag på, tre försiktiga slag.
Dörren öppnas och innanför står en kille i min ålder. Hans svarta hår spretar åt alla hår och de klara ögonen inspekterar mig nyfiket. Jag drar med handen i min tröjärm och ger honom ett försiktigt leende. Han ger mig ett retsamt flin tillbaka och säger "Du måste vara Makenna", vilket får mina mungipor att falla ner igen.
"Ja, det stämmer. Vem är du?", han backar så att jag kan ta mig genom dörren.
"Vi är grannar", säger han nonchalant och visar mig vägen genom huset.
"Åh", mumlar jag och känner mig dum. Låt oss bara säga att jag inte tagit mig tid till att lära känna så många sen jag flyttade hit för en månad sen.
"Trevligt att träffas", försöker jag lätta upp stämningen med. Han ignorerar mig. Okej, jag försökte bara vara snäll. Flinaren håller upp dörren och jag kliver in i det som måste vara laboratoriet. Det är sterilt och maskiner piper i olika delar av rummet. Mitt i rummet står professorn framför ett bord med tre Pokébollar på. Honom vet jag minsann vem han är, den kändaste professorn i hela Kanto och kanske hela världen. Min mage fylls av fladdrande butterfree och en kort sekund avundas jag hans jobb med att studera Pokémon.

"Tack Evian att du visade henne in", ler professorn och vinkar mig närmare. Jag sneglar mot Evian med en fundersam blick, känner han professorn? Evian suckar som att jag är dum i huvudet. Jag vänder mig tillbaka mot den äldre mannen framför mig. "Evian är mitt barnbarn", förklarar han och min haka faller i golvet, men jag samlar mig fort. Vissa föds med tur alltså. "Nå Makenna, du och Evian är de första här att välja sin starter pokémon idag och påbörja ert äventyr som pokémontränare. Men som ni vet innebär det ett stort ansvar. Med era pokémon kan ni delta i strider och vinna gymnålar för att slutligen tävla i Pokémon-Ligan".
Jag uppfattar knappt vad han säger. Allt jag kan fokusera på är de tre pokémonbollarna varav en innehåller den som jag har väntat så länge på att få träffa. Men plötsligt spricker min bubbla när Evian ställer sig bredvid mig. Tänk om han vill ha samma starter som jag? Jag får en klump i halsen och sneglar på honom som aktivt verkar lyssna på sin morfar. Återigen rycks jag ur mina tankar när professor Oak sträcker ut armarna mot oss och frågar "nå vem vill börja?".
"Låt henne välja först, annars är jag rädd att hon kommer spricka av förväntan", flinar Evian mot mig. Jag spänner blicken i honom och förbannar att han var tvungen att vara här just idag, även om han råkar ha rätt. Min blick slits tillbaka till bordet av de tre ljuden som uppstår när pókebollarna öppnas. En ljusstråle lyser upp från varje boll och framför mig sitter tre små söta figurer.

Eldtypen: Charmander. Vattentypen: Squirtel och slutligen, grästypen: Bulbasaur. "Den här", säger jag med gråten i halsen. "Han väljer jag". Jag böjer mig ner så att mitt huvud är i jämn höjd med Bulbasaurs och frågar honom; "Vill du följa med mig?". "Bulba!", svarar han tillbaka och räcker mig sin lian som snirkar sig ut från undersidan av hans ryggknopp. Jag skakar hand med den och tar honom sedan i famnen. "Du och jag ska bli bästa vänner!". Professorn ger mig ett varmt leende. "Bulbasaur, han är en pålitlig och mycket trogen pokémon". Jag känner mig som en femåring på julafton och det måste synas för Evian himlar med ögonen åt mig.

"Jag tar charmander", säger han vilket får charmander att lysa upp. Evian tar den lilla eldtypens pokéboll och kallar tillbaka honom i den. Jag tittar chockat på, ska han inte ens typ hälsa på honom först?
"Tack morfar, men nu är det nog dags att dra vidare".
"Innan ni går", avbryter professorn, "Ska ni få med er en pokédex. I den kan ni registrera de pokémon som ni möter". Jag tar tacksamt emot dexen han räcker mig och trycker ner den sidofacket på ryggsäcken. Bulbasaur sätter jag ner på marken och sen plockar jag upp den blanka rödvita bollen från bordet.
"Professorn, måste jag förvara Bulbasaur i pokébollen?".
"Självklart inte, det är bara ett praktiskt sätt att förvara dem på medan man reser. När man får fångar fler pokémons så kan det bli lite svårt att ha alla ute samtidigt. Men som du säkert sett brukar jag ha ute de pokémons jag sköter så ofta som möjligt". Jag nickar. "Tack professorn!", säger jag och stoppar ner bollen i min pokéväska. "Ingen orsak, ta hand om er nu", säger han och vinkar av oss. Evian står redan vid dörren och tittar roat på mig. Jag sträcker på ryggen och går förbi honom med Bulbasaur i hälarna.

När vi kommer ut igen så går jag fram och blickar ut över Pallet town. Solen värmer i mitt ansikte och jag har aldrig känt mig så lycklig. Jag har hela världen att upptäcka, "Bulbasaur", säger krabaten bredvid mig och jag skrattar. "Ja, visst är det vackert".

"Du, Makenna", ropar Evian och avbryter mitt fridfulla ögonblick. "Får jag utmana dig till en pokémon strid?".