Jag väljer dig!

Rutt 3

Gulligate bilden jag sett på Zubat, underskattad Pokémon. Bilden är gjord av Soulwithin465 på Devianart, kolla upp fler av hennes bilder: https://soulwithin465.deviantart.com/

Ha det bra <3

--------------------------------------------------------------

Jag, Ben och Saskia lämnar de grönskande markerna och beger oss mot Mt. Moon. Rutt 3 är stenig och betydligt kargare än naturen runt Pewter City. Ben stannar upp, "Bulba?", han tittar sig omkring.

"Vad är det Ben?", hans vickar med öronen men verkar slutligen bestämma sig för att det inte är något. Han knallar vidare och vi gör då detsamma. Nästa gång är det Saskia som beter sig konstigt. Hon kvittrar till och spanar ut på vägen bakom oss. Jag får en lite knut i magen. Är det någon som följer efter oss? Eller något..? Jag skakar på huvudet. Nej men nu är väl vi alla bara lite paranoida bara för att det börjar bli mörkt.

"Hörni, nu får ni väl ge er! Det finns inget därute". De ger varandra en blick och jag sätter handen mot pannan.

"Okej nu är det nog dags att slå läger, kom igen". Vi går undan en bit från stigen till en vindskyddad hörna. Vi tre (mestadels jag) kämpar för att förstå oss på tältet när Ben plötsligt morrar till och vänder sig mot buskarna.

"Bulbasaur", säger han misstänksamt och sparkar bak lite sten och sand med sin högra baktass. Knuten i magen växer. Saskia tar skydd på min axel.

"Är det någon där? Visa dig!", jag lyser med ficklampan mot buskarna och jag önskar för ett ögonblick att det bara är Evian som försöker skrämmas eller något. Jag tar en tältpinne i handen och smyger framåt. Det prasslar till och plötsligt skjuter en svart skugga fram.

Jag, Saskia och Bulbasaur skriker till och hoppar bakåt. Skuggan flaxar med sina vingar och ger ifrån sig arga klickande ljud. Jag tar upp ficklampan från marken och lyser på varelsen. Zubat försöker irriterad att undvika ljusstrålen, så jag sänker den artigt. Med ens andas jag och de andra ut. Inget att oroa sig för.

"Förlåt Zubat", säger jag och vänder mig tillbaka till tältet. Efter lite en stund, eller en ganska lång stund, är tältet äntligen på plats och jag somnar med Saskia och Ben utan att ens ha packat upp sovsäcken.

------

Jag vaknar vid gryningen av att solljuset lyser rakt in genom tältväggen. "Hmmm", gnäller jag och försöker stänga ute det mjuka ljuset. Jag kan höra Saskia kvittra sin morgonvisa utanför. Ben kliver in i tältet och buffar till mig med nosen. Jag kryper ihop och hoppas att han ska gå iväg. "Bulbasaur bulba bulba saur!", Ben buffar mig igen, hårdare den här gången. "Nej", men han tar inte ett nej till svar. Plötsligt lindas något runt mina fötter och börjar dra. Till min fasa håller jag att släpas ut ur tältet av Ben, låt oss bara säga att han blivit rätt så mycket starkare. "Okej okej, jag är vaken!", jag tvingar mig att sätta mig upp och gnugga sömnen ur ögonen. Ben tacklar in i mitt bröst och tittar på mig med sina röda förväntansfulla ögon och lyckliga leende. Jag kan inte låta bli att le. Vem kan säga nej till en sådan söting?

Jag sträcker ordentligt på mig innan jag plockar fram picknickfilten och lite frukost. Ben och Saskia sitter förnöjt bredvid mig och knaprar på lite frukt och Poképellets. Jag plockar fram mitt nålfodral och öppnar det. Därinne glimmar min första gymnål. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant. Efter frukosten packar vi ner tältet som tack och lov är lättare att packa ihop än det var att sätta upp. "Dags för lite mer träning, vad tror ni?".

Efter någon timme i det höga torra gräset sätter vi oss ner för en drickpaus. Vi stötte på flera Spearows, Pidgeys och till och med en Mankey och en Jigglypuff. Jag tar fram medicinen och sprejar på de områden där Ben och Saskia blivit skadade under sina strider. Det är nog dags att börja gå vidare, tänker jag när en blå liten taggig mus dyker upp. Jag tar upp min Pokédex. "Nidoran, hona. Trots att den är liten, gör de giftiga taggarna att den klassas som farlig. Honorna har mindre horn".

Hon ser alldeles utmattad ut, som att hon sprungit hela dagen. Hon verkar inte ens ha lagt märke till oss när hon plötsligt faller ihop bland grästuvorna. Oj lilla vän. Jag och de andra springer fram och jag sätter mig på knä bredvid henne. "Nini... ni ni nidoran", kvider hon stressat. Hennes andning är tung och hon får nästan inte fram orden. "Jag ska inte skada dig, bara lita på mig", jag plockar fram medicinen jag så nyligen använde och närmar mig henne med min ena hand. Hon spänner taggarna och jag stannar i rörelsen. Ben lägger knoppen av sin lian på hennes darrande kropp och säger betryggande; "Bulbasaur saur".

Hon slappnar av igen och tillåter mig att ge henne medicinen. Jag plockar även fram olika bär som ska ge henne energin tillbaka. Efter en liten stund klarar hon att sätta sig upp.

"Vad har hänt med dig?", frågar jag henne. Hon hänger med huvudet och ser inte alls glad ut trots att hon nu borde må bättre. "Ni, ninini, nidoran", jag tittar på Ben för att få en översättning. Saskia räcker fram en kaka till Nidoran. Lösningen på alla världens problem enligt Saskia. "Bulbabulba saur saur, bulbasaur!", jag tittar tillbaka på knyttet framför oss. "Är hennes vän borta?", Ben nickar på huvudet.

"Vi kan hjälpa dig att leta", erbjuder jag oss vilket får henne att skina upp.

Efter att vi stött på en hanlig Nidoran förstår vi vad för typ av Pokémon som hennes vän är. Vi skymtade en lila Nidoran vilket fick henne att springa med snabba steg mot honom. Men när hon kom fram stannade hon upp och hängde med huvudet igen. Det var inte han. Hela dagen har gått och vi måste erkänna oss besegrade.

"Nidoran", börjar jag försiktigt. "Han kan inte vara här, vi har letat överallt".

"Ni, nido nido nidoran", försöker hon men jag skakar på huvudet.

"Finns det ingen annanstans han kan ha gått", detta får henne att vända huvudet mot Saskias Pokéboll i min hand. Ja, självklart. "Någon kanske har fångat honom?", det får henne nära till tårs. Hur ska hon nu hitta sin vän? "Åh lilla vän oroa dig inte. Jag är också en Pokémon tränare. Jag kan fortsätta leta medan jag reser och om jag hittar honom så tar jag med honom tillbaka till dig", försäkrar jag henne men jag får ändå en klump i magen. Vilken Pokémontränare skulle bara ge upp den Pokémon som hon lagt tid och energi på att träna.

Åh vad arg jag blir på de som tror att de har rätt till vilken Pokémon de vill ha! Inte tänker de på vad Pokémonen vill.

"Ni, ni ni nidoran nido!", utbrister hon och buffar på min hand. "Va? Vill du följa med?".

"Nido nidoran", hon tittar bedjande på mig. "Så att du kan fortsätta leta efter din vän? Är du säker?", hon sätter sig ner på rumpan framför mig, bestämd. "Okej Nidoran, välkommen till laget", ler jag och plockar fram en Pokéboll. Jag öppnar den och hon sugs in i den. Den blinkar några gånger och klickar slutligen till. "Jag fick just en Nidoran!".

"Bul bulbasaur!".

-----

Jag och mina tre vänner fortsätter längs rutt 3, men eftersom nästan hela dagen gått åt tränande och letande, bestämmer vi oss för att slå läger för kvällen. Jag packar upp samma tråkiga matsäck och önskar verkligen att jag kunde beställa en pizza just nu. Latifah, som jag valt att döpa Nidoran till, är alldeles utslagen efter den krävande dagen och ligger redan och sover nedgrävd i min sovsäck. Saskia har lagt sig i en ficka i tältet som egentligen är tänkt för småsaker och Ben vilar med huvudet mot mitt ben. Det kommer verkligen bli tight i tältet tänker jag men ler samtidigt. Finns det något bättre sätt att sova ändå? Jag stänger dragkedjan på tältet och kryper ned bredvid Latifah. Ben lägger sig bredvid mig, "Saur", gäspar han och stänger ögonen. Godnatt vännen. Jag somnar till ljudet av deras sovande andetag.

Jag sätter mig käpprätt upp i tältet. De andra sover fortfarande. Jag lyssnar spänt efter ljudet som väckte mig men det är knäpptyst. Kanske var det ingenting, men då hörs det igen. Ett klickande ljud. Jag kryper försiktigt ut ur sovsäcken för att inte väcka Latifah. Med en darrande hand tar jag fram ficklampan och närmar mig tältdörren. Ett metalliskt ljud hörs följt av en tung suck. Jag sväljer hårt men vågar inte dra ner dragkedjan än. I mitt huvud dyker bilder upp av hemska monster eller blodtörstiga Pokémon. Ben blinkar och reser sig upp när jag inte ligger på min vanliga plats. "Bulba?", frågar han sömnigt. Jag lägger fingret på läpparna för att visa att han ska vara tyst. Detta får honom att vakna till. Med honom bredvid mig känns det tryggare så i ett enda svep drar jag ned dragkedjan och kliver ut.