Homo Primus

Kapitel 1

Teko Tharsis kisade mot den brännande solen där han satt på dettrånga lasttransportflaket, som en annan vettis på väg ut tillarbetet på odlingarna. Han lät blicken vandra över några av sinamedpassagerare: härdade, slutna ansikten som enbart avslöjadebeslutsamhet. Han var den enda ingenjören med på den här konvojen,men var väl skyddad av en trupp på tjugo protektorer från översteFragans elitförband. De gick under namnet Schakalerna på grund avsina sandfärgade uniformer. Som barn hade Teko, liksom alla andrasmåpojkar, drömt om att bli en hård, hjältemodig Schakal när hanblev stor. Men trots sin goda fysik hade givetvis Sovringen förthonom till naturvetenskaperna och forskningen, i likhet med hansföräldrar, och deras föräldrar före dem.

Protektorernas projektilvapen, som de aldrig släppte ifrån sig ochsom stod på golvet stödda mellan deras knän, skramlade närlastfordonet körde över vägens ojämnheter. Det var inte myckettill väg. Efter färdigställandet av sol-vind-kraftverket som denledde till hade den bara använts vid reparationer och service avanläggningen. Före och efter lasttransporten körde tvåterrängfordon med resten av truppen. En utomstående skulle vidförsta anblicken inte kunna urskilja Teko från Schakalerna, då hanhade likadan beige uniform och hjälm på sig. Skillnaden var att hani stället för en stor UFP-400, bar en pistol hölstrad vid enalåret och i famnen hade en portfölj med mätutrustning och andraredskap. Han hoppades bara att han hade tagit med sig rätt verktygför att kunna utföra reparationen. Men det skulle även finnas enuppsättning i kraftverket. Förhoppningsvis. Om inte skadan beroddepå att de Utdöda hade lyckats ta sig in, eller något annatoförutsett hade inträffat. Och då var det tveksamt om enbart Tekoskulle kunna få igång anläggningen igen. Naturen var nyckfull.

Det starka solljuset var irriterande, trots den skuggande skärmenpå hjälmen. Teko förbannade sig själv för att han inte hadetänkt på att ta med mörka ögonskydd, som protektorerna hade.Eller så ingick de i munderingen, men någon hade "glömt" attbifoga dem, så att han skulle pinas av ljuset.

Teko kontrollerade tiden oupphörligt och önskade att den plågsammatransportturen skulle vara över snart, så att han fick slutförasin uppgift och de kunde återvända till Origo.

Han var orolig för Elsa. Hon var känslomässigt obalanserad, ochdet hade börjat märkas utåt. Det var en olycklig situation somhade börjat bli farlig.

En tung suck undslapp honom, men ingen hörde det i oväsendet frånfordonen. Hans älskade fru ville så gärna ha barn, att det var detenda som upptog hennes tankar. Hon hade dåliga ägg. Någonstans ialla kontroller och justeringar hade det brustit, och hon tycktesinte kunna få egna barn. Teko ville också ha barn, utöka sin ättoch status, men mest av allt ville han att Elsa och han skulle varalyckliga tillsammans.

Han sträckte på ryggen och rörde på armar och ben så gott detgick för att väcka lederna, medan han sneglade på Schakalerna somknappt hade rört sig sedan avfärden från staden. Han undrade omdet ingick i deras utbildning och träning att klara av långaperioder av stillasittande och orörlighet.

"Målet i sikte!" hojtade föraren till slut.

Teko tyckte att det ändå dröjde en bra stund i det vidsträcktalandskapet tills lasttransporten äntligen bromsade in och stannade.

Protektorerna kom till liv. De hoppade kvickt ner från flaket,rusade i väg och ställde sig i en skyddande halvcirkel kringkraftstationen, med sina vapen skjutklara och vaksamma ögon. Betongkomplexet framför dem var enormt. Om någon hade frågat,hade Teko kunnat tala om att det sträckte sig mer än två kilometerbort. Där inne fanns skyttlar för förflyttning inom området.

Teko tog sig ner på marken och stegade fram till betongväggen. Hanhöjde vänsterarmen där han bar sin armbandsenhet och knappade indirektiv som avaktiverade de mekaniska väktarna och öppnade en dörri anläggningen.

En tidigare osynlig ingång blottades. Med två protektorer föreoch två efter honom, gick han in. Merparten av Schakalerna stannadeutanför, där det var mest troligt att ett eventuellt hot kundeuppstå.

Teko stannade alldeles innanför dörröppningen och väntade tillsprotektorerna skulle ge honom klartecken att fortsätta. Han såg sigom och lystrade medan de spred ut sig och tyst undersökte dennärmaste omgivningen. Kraftverket var helt automatiserat, men detfelande mätverket kunde i teorin bero på sabotage.

När Schakalerna hade signalerat att det var säkert, kunde Teko taitu med sin uppgift. Men först måste de ta skyttlar nästan enkilometer längre in i kraftstationen där det felande mätverket varbeläget.

Själva reparationen visade sig vara simpel, men tämligentidskrävande. Några korroderade kablar behövde bytas ut, men delåg otillgängligt till och var svåra att komma åt. En vanligmekaniker hade kunnat åtgärda problemet, men sol-vind-kraftverketvar Tekos första skapelse och han hade velat göra det själv.

Det hade inte varit helt enkelt att få tillstånd till trippen.Eftersom han var energiingenjör och dessutom tillhörde den styrandeätten skulle han inte utsätta sig för onödiga risker, ochpersonskyddet gjorde dessutom uppdraget extra resurskrävande. Menhan var skicklig på att få sin vilja fram.

När de satte sig i fordonen på nytt för färden tillbaka tillstaden hade solen börjat gå ner och skymningen var inte alltförlångt borta.

I tankarna var Teko åter hos Elsa. Han funderade över hur hennesdag hade varit, och hur det kom sig att han trots sin ansenligaintelligens inte kunde komma på hur han skulle göra henne lycklig.

Elsa var speciell. Hon var elitär, men tillhörde en helt egenklass inom toppskiktet. Hon var musiker, och hennes musikalitetansågs lika mycket värd som genialitet, eftersom hennes begåvninginte kunde förklaras eller framställas genetiskt. Dennaoförklarliga talang gjorde även henne som person till något av ettmysterium och hon tilläts ha en viss excentricitet. Tekos fru varovanligt känslosam och inte alltid strikt logisk i sina resonemang.Antagligen var det därför som hon vägrade utgå från någonannans ägg när hon ville ha barn, trots att hennes genetiskauppsättning skulle tillföras. Av någon anledning som Teko intekunde förstå var hans fru väldigt mån om att det skulle vara"naturligt". Ett ålderdomligt ord som sällan användes och sombetydde att något var äkta och ursprungligt.

Avlägsna, höga smällar trängde plötsligt genom motorljudet, ochalla tre fordon bromsade omedelbart in.

De Utdöda.

Inget syntes ute på slätten, men cirka hundra meter bort fanns enskogsdunge vid foten av en bergssluttning. Med bistra ansiktsuttrycktog männen på var sida om Teko tag i honom och slet upp honom.Deras grova, svarta läderkängor slog i marken nästan samtidigt närde hoppade av lasttransporten. Snabbt grupperade de sig i skydd bakomfordonen.

Nästa skottsalva genljöd i tystnaden som nu rådde. Schakalernahöll sina vapen riktade mot klungan av träd.

Är det ett bakhåll? tänkte Teko där han anfådd kurade bakomtransportflaket. Ett anfall eller ett rån av Ännu Stridande Utdöda?Han höjde huvudet och spanade bort mot träden. Nej, de var förlångt borta för ett bakhåll. Vad var det fråga om?

"Vad är det som händer?" frågade han Schakalen till vänsterom sig.

"De Utdöda", mumlade mannen kortfattat till svar, utan att tablicken från kikarsiktet.

"Det förstår jag väl", fräste Teko. "Vad gör de?"

"De skjuter."

Teko blängde ilsket på protektorn, som behöll sitt fokus påskogsdungen så att hans ansikte var dolt under den sandfärgadehjälmen.

Efter en stund tillade han: "Men inte på oss. De har nog inte enssett oss."

"Vem skjuter de på, då?" frågade Teko.

"Varandra. Det ser ut som om ett gäng Utdöda har överfallitnågra av sin egen art. Antagligen för att råna dem." Protektornskrockade.

"Ett rån? Borde vi inte hjälpa dem?" mumlade Teko.

Nu sänkte Schakalen sitt vapen och stirrade förvånat på honom."Varför det? Låt dem utplåna sig själva."

"Ge hit", röt Teko och ryckte åt sig vapnet. Han tog stöd motflaket och letade med kikarsiktet efter platsen för överfallet.

  Det var inte korrekt att visa osäkerhet, och därmed svaghet.Särskilt inte till förmån för vettisar. Det måste vara Elsa somhade påverkat honom.