Homo Primus

Kapitel 5

Alice gled ur sömnen och slog upp ögonen. "Mamma?"

Hon såg suddigt. Alla konturer var upplösta.

På avstånd hördes ett surrande läte närma sig, för att snartavlägsna sig igen. Det lät nästan som en humlas surrande. Hon vredhuvudet åt det hållet, blinkade och ansträngde sig att se.

Ett par gestalter syntes i förgrunden, och de rörde på sig."Mamma? Pappa?"

När synen skärptes och konturerna framträdde fastnade andan ihalsen. Skräckslaget betraktade hon de två figurerna framför sig.Två av De Andra satt vid sängen och glodde på henne.

Hon ryckte till när någon på andra sidan sängen började tala.En till.

"Nu har jag strypt sömnmedlet och hon är vaken, som ni ser. Allavärden ser bra ut. Hon hade några brutna revben, men de läker sigsjälva och ingen lunga skadades. Hon måste ha slagit i huvudet, förhjärnan var svullen och hon hade ett jack i skallbenet – ettofarligt sådant. Och hjärnskakningen kräver bara vila, så hon ärsnart bra igen."

"Tack, doktorn." En av delhianerna på andra sidan om henne.

"Förstår hon vad vi säger?" Den andra delhianen hade ljusareröst. En man och en kvinna.

"Det är inget fel på hennes hörselorgan, och vi borde talasamma språk." Mannen i vitt måste vara en doktor.

Kvinnans mun drogs ut i en hemsk grimas, och Alice ryggade tillbakai sängen.

"Du behöver inte vara rädd för oss, vännen. Jag heter Elsa,och det här är Teko." Hon nickade mot mannen. "Hur mår du?"

Alice stirrade förskräckt på den otäcka delhianen som taladetill henne. De var lika hemska som i berättelserna: långa kroppar,med lång hals, höga pannor, enorma, sneda, nästan svarta ögon,den lilla upphöjningen till näsa var i princip bara två hål raktin i skallen och hennes huvud skulle nog rymmas i de enorma munnarna.Åt de små barn? Doktorn var skallig, men vad hade de två andra påhuvudet? Det såg ut som konstiga hårmössor. Männen saknadeögonbryn, medan kvinnans var ditmålade.

Monstren var på riktigt. Hon hade nog aldrig varit så här räddförut och kände tårarna börja rinna.

"Har du sett?" sa mannen och böjde sig aningen framåt."Tårar."

"Ännu ett särdrag som försvunnit under vår evolution",förklarade läkaren. "Det betyder att hon är ledsen."

Kvinnan lade huvudet på sned och studerade Alice. "Jag vet.Ledsen, rädd, förvirrad. Stackars liten." Hon vände sig motmannen i vitt. "Gör det ont? Tårarna?"

"Det kallas 'att gråta', och nej, det gör inte ont. Men de kangråta när de har ont."

Kvinnans mun blev bredare igen. Skulle det föreställa ett leende?Delhianerna pratade som människor, och kvinnan lät snäll.

"Var..." Alice hickade till och försökte på nytt: "Var ärmin mamma och pappa?"

Kvinnan och mannen såg på varandra. "Kommer du inte ihåg det,vännen?" frågade kvinnan och såg med ens ledsen ut. "Ni varute och letade ädelstenar, minns du det?"

"Stenar... Vackra stenar."

"Just precis. Och vad hände sedan?" Elsa ville veta hur mycketden stackars, lilla flickan kom ihåg av händelsen som gjort henneföräldralös.

Läkaren sköt in: "Det kan ha varit för traumatiskt för psyketatt hantera, så att minnet är blockerat som en skyddsmekanism. Dåbör man inte forcera processen. Hon är så liten att det troligasteär att minnet av händelsen aldrig kommer tillbaka."