Homo Primus

Kapitel 6

Tekos ögon vilade på sin fru som satt på Arrys sängkant och strökden lilla flickan över håret. Hon hade kommit hem till dem en veckaför tidigt. De hade ansökt om att ta henne från vårdhusettidigare, och följande dag blev det beviljat av Omegagruppensledare, självaste överste Fragan. Gruppens första sammanträdeskulle ske om exakt en vecka, så de hade inte briefats ännu avspecialisterna och visste inte vad de hade att förvänta sig av ettbarn av den gamla arten. Det enda de visste var att de var bådefysiskt och mentalt underlägsna De Utvecklade.

Teko kunde inte komma ihåg när han senast hade känt sig så härosäker och nervös. Han saknade instruktioner. Han ville veta exaktvad han hade att förvänta sig och hur han skulle sköta sinuppgift.

Men nu visste Teko inte hur han skulle bete sig och höll sig därföri bakgrunden, medan han studerade sin fru. Elsa, däremot, tycktesveta precis vad hon skulle göra.

"Hur mår du, raring?" frågade hon Arrys, men fick inget svar.Ungen hade inte sagt något sedan hon blev skrämd av den mekaniskavårdaren.

Flickan låg orörlig och såg oavvänt på Elsa. "Det är bra attdu ligger stilla och vilar dig, för annars kan du få ont och måilla. Och det vill vi ju inte."

"Var är min mamma och pappa?" sa Arrys med svag röst.

"De är borta, vännen. De gjorde illa sig och hade så ont att desomnade in och aldrig mer kan vakna igen."

Arrys ögon svämmade över och ansiktet var snart vått av tårarigen.

"De tar uppenbarligen inte slut", sa Teko nyfiket. "Tårarna."

"Teko!" bannade Elsa. "Var inte en sådan typisk Primus!"

"Förlåt, älskling. Men säg inte sådana där saker när andrahör det."

"Nej, jag vet", sa Elsa otåligt. Hon tog ett djupt andetag. "Ärdu törstig, raring? Vill du ha något att dricka?"

"Vad... Vad är en 'primus' för något?" frågade ungen.

Elsa log triumferande mot Teko. "Nyfikenhet. Det är ett tecken påintelligens", konstaterade hon och lät nästan stolt. Hon vändesig mot flickan:

"'Primus' betyder 'den främste, den bäste'. För det är vad viär." Hon lade handen på sitt bröst för att markera sig själv."Jag och Teko och alla som är som vi. Vi är Primus."

"Mamma och pappa kallar er för 'delhianer'", sa Arrys blygt.

"'Dilianer'? Kallar ni oss för 'dilianer'?" frågade Elsaklentroget.

"Delhi!" utropade Teko, när det klickade till inom honom avinsikt. "'Delhianer'."

Han förklarade: "Det är meningen att vara nedsättande. Minns duinte din historia från Prepareringen? Fertilitetskliniker iKalifornien var de första att börja med så kallad 'genetiskdesign' och lät de blivande föräldrarna välja hårfärg ochögonfärg på barnen. Nästa steg i genteknikens utveckling blev attsträva efter att förebygga sjukdomar. Ett antal missöden ochtvivelaktiga tillämpningar gjorde att man försökte regleraforskningen med nya lagar och regler. Kommer du inte ihåg bildernapå de ohyggliga så kallade 'levande konstverken' som skapades medbioteknik? Det var en av de saker som ledde till de våldsammaprotesterna som låg till grund för lagändringarna. Men givetvisfanns de som fortsatte bedriva sin forskning i det tysta med pengarfrån företagsjättar och privata donatorer. Och de första,avgörande genmodifieringarna gjordes olagligt på ett institut iDelhi. De blev emellertid så framgångsrika att tekniken fick ensnöbollseffekt, tills den slutligen gjordes laglig."

"Jag kommer ihåg den fluorescerande kaninen", medgav Elsa.

"Det gjordes betydligt värre saker än så. Fick du inte läradig det här i Prepareringen?"

"Jag kanske har förträngt det. Men vi ska nog inte prata mer omdet just nu." Hon sneglade menande på Arrys.

"Nej. Det är klart." De tystnade.

"Om ni är Primus, vad är då jag?" frågade Arrys.

Elsa och Teko såg hastigt på varandra.

"Ja..." Elsa tvekade och harklade sig.

"Vi är den nya, utvecklade människoarten", förklarade Teko."Och du tillhör den..."

"Teko!" Elsa avbröt honom strängt. Hon rättade till sinaansiktsdrag och såg vänligt på flickan. "Vi är nyamänniskor..."

"Det var ju det jag sa", muttrade Teko.

Elsa hejdade sig med ett tålmodigt ansiktsuttryck och började om:"Vi är alla människor – du, jag och Teko. Men vi är olikasorters människor. Förstår du?"

"Är det därför som vi ser olika ut?"

"Just precis", log Elsa. "Vilken smart flicka du är."

"Men de sa att delhianer är monster."

"Vem sa det?"

"Mamma och pappa, alla sa det. Varför sa de så?"

"Kanske för att vi ser olika ut?" föreslog Elsa. "Vad trordu?"

"Ni ser läskiga ut", erkände Arrys. "Och de sa att ni ärfarliga och elaka."

"Jaså? Sa de det?"

"Ja. Är ni det?" Teko och Elsa utbytte blickar igen.

"Teko och jag är snälla. Tycker du inte det?"

"Snygg parering", mumlade Teko.

Arrys svarade på frågan: "Ja, det är ni väl." Flickansögonlock blev allt tyngre, som om hon hade bestämt sig för att detvar tryggt där hon befann sig och äntligen tillät sig att slappnaav.

När Elsa och Teko lämnade rummet sov hon redan. De hämtade varsinalkoholdryck från köket och satte sig i soffan.

"Jag önskar att vi kunde vara lediga för att vara hemma medArrys", sa Elsa. "Några dagar åtminstone. Tills hon blivit merhemtam."

"Om det skulle räcka", kommenterade Teko insiktsfullt. "Dethandlar inte bara om att hon ska göra sig hemmastadd."

"Nej, det förstås."

De satt tysta ett slag och smuttade på drycken.

"Men jag måste säga att jag hittills är förvånad över hennesmentala kapacitet", sa Teko.

Elsa fnös till.

"Jamen, är inte du det? Hon pratar bra och verkar förstå vadman säger till henne. Och du har helt rätt om vetgirigheten. Det ärinte alla barn som är så nyfikna av sig."

"Vad vet du om det?" flinade Elsa överseende.

"Dina brorsbarn är inte det i alla fall", sa Teko trumpet.

"Va?" sa hon förnärmat.

"Jag vet att du älskar Zaak och Silia, men de struntar i alltutom sig själva."

"De är bara barn."

"Precis. Det var det som var min poäng."

"Hon är tuff", skrattade Elsa. "Ingen tänkte på att honskulle försöka rymma från vårdhuset. Ett litet flickebarn. Detskulle aldrig ett Primusbarn göra."

"Nej, vi anpassar oss." Teko tog en rejäl klunk av den grönavätskan och kände hur den frätte hela vägen ner i magen. "Jaghoppas att vi klarar av den här första veckan utan att förstöranågot grundläggande hos vettisungen för all framtid."

  "Arrys", påpekade Elsa. "Hon heter Arrys."