Ska vi? | Noel Flike

0.2

Jag öppnar dörren och hör dova skrik, eller kanske rop (?), från vardagsrummet.
"Vad fan håller du på med din jävel? Jag dog ju fan nästan!" skriker någon argt, skulle chansa på Valter.
"Sorry bror, var ju upptagen med att täcka Axel," säger någon, Ludwig, men det låter inte riktigt som en ursäkt, mer som om han också kommer skrika när som helst.
"Ni är så jävla dåliga, klarar ni er inte själva eller?" skrattar en sista person, Flike. Hur han kunde komma hit före mig, med tanke på att vi går i samma klass och han inte har någon annan skjuts än Dante, vad jag vet, har jag ingen aning om. Han skolkade väl, troligen. Om inte någon har varit knäpptyst den senaste minuten är alltså Valter, Axel, Ludwig och Noel här.

"Dante! Du sa ett par, dom är ju för fan fyra stycken!" utropar jag irriterat och blänger ett bra tag på min, inte så, kära bror.
"Chilla, du hade ju fan inte ens gått in om jag sa att det var fyra pers här," säger han och går in i köket och slår på kranen.
"Ta det lugnt babe, snart blir vi ännu en," säger någon bakom mig och jag hoppar till lätt, jag hörde inte att någon kom in, innan jag vänder mig om och står ansikte mot ansikte med Noel. Först kollar jag bara in i hans idiotiskt skadeglada, blå ögon, men sedan vänder jag mig ännu en gång.
"Asså Dante. Du får fan sluta ta hit folk," suckar jag innan jag drar mig upp för trappan mot mitt rum. Fem stycken, plus Dante, kommer inte sluta bra. Antingen kommer väl de slå ihjäl varandra till slut, eller slå sönder huset och jag hoppas nog på det första. Faktiskt så får det första alternativet hjärna inträffa, så länge de besparar Dante.

"RING MÄNNISKORNA! CAMILO ÄR HÄR OCH DET ÄR FEST!" hör jag Camilo som nyss kommit in skrika från undervåningen. Jag vet ju att han skämtar, men herregud, hur fan kan dom tro att dom är coola när de egentligen är de töntigaste människorna på denna jord. Men det vet ju tyvärr inte folket på skolan. Innan jag hinner höra särskilt mycket mer slänger jag igen dörren och det mesta ljudet dämpas. Bara att vänta på att dom ska dra.

Med blicken i mobilen går jag, äntligen, till badrummet för att duscha. Det dröjde till klockan halv sex innan dom farit hem. Jag går igenom alla sociala medier, inget nytt på instagram och bara snaps från tråkiga personer, troligen streaks.
"Aj, vad fan! Se sig för," utbrister någon framför mig som jag, obviously, nyss gick in i.
"Inte jag som borde se mig för, idiot," säger jag surt och blänger på Noel.
"Äsch, ta det lugnt, babe. Jag har redan förlåtit dig," säger han och flinar mot mig. Fullt medveten om att han bara gör det för att irritera mig behöver jag ändå anstränga mig för att inte börja bråka ännu mer.

"Kan du flytta dig eller? Jag ska faktiskt duscha," säger jag bara och försöker tränga mig förbi, vilket dessvärre inte fungerar.
"Åh, nice. Får man joina dig, eller?" säger han och synar mig med blicken. När han kommer till ansiktet spänner jag ögonen i honom som vilket annan farmor så att han börjar skratta. "Okej, jag skojade. Slappna av lite va, hakuna matata. Men tyvärr, så ska jag duscha nu," säger han och står kvar på samma ställe. Först nu inser jag att han inte har någon tröja och håller i en handduk, så att man ser hans bara överkropp, vilket förresten är en syn i särklass. Eller nej det är det inte. Skärpning. Men jag hinner inte reflektera så mycket över det, för jag tänker bara på att han citerade Disney. Otippat, minst sagt.
"Hakuna Matata?" härmar jag och börjar skratta lite.
"Ja? Betyder det inte något sånt?" frågar han och höjer på ena ögonbrynet.
"Inte vet jag, tog dig bara inte för någon som citerade Disney, av allt," ler jag och skrattar ännu mer.
"Det finns mycket du inte vet om mig, babe," säger han och blinkar, och som i ett ögonblick är skrattet borta. Kan han fucking sluta kalla mig för babe?

Jag ska precis gå in i badrummet när jag inser att Noel skulle duscha, så istället tar jag en 90˚ sväng och öppnar dörren till Dantes rum.
"Kan du säga åt din apa att jag ska duscha nu?" frågar jag med mitt sockersötaste leende och min mest förtrollande röst.
"Lägg av Tea, låt honom bara duscha," säger han och suckar innan han puttar igen dörren. Rakt i mitt ansikte! Så mycket för syskon, TVILLING, kärlek.
"Sorry babe, reserverat. Om du nu inte vill hoppa in med mig," säger Noel och öppnar dörren med en gest som påpekar att jag ska gå in.
Jag. Heter. ALTEA!" ropar jag till dessa två 'gentlemän' och slår ut med händerna i en plötslig glömska att jag faktiskt håller i saker, så allt åker ned på marken. Fuck. Irriterat böjer jag mig ned och börjar plocka med en skrattande Noel bakom mig. Påminn mig att tjata på morsan och farsan om ett eget badrum.

När jag äntligen fått ta mitt efterlängtade dusch låser jag dörren på mitt rum och sätter på Netflix. Den där jävla Noel Flike alltså. Illa nog att gå på samma skola som honom, nej han ska även gå i samma klass som mig. Och som om inte det skulle vara nog kan man tydligen inte slippa honom i sitt eget hem heller. Fantastiskt. Eftersom att jag är en sucker för att tröstäta öppnar jag en av mina älskade Marabous som jag förvarar i ett minikylskåp. Nu har jag ju inte ett jävla kylskåp stående i mitt rum eller på mitt skrivbord, utan smart som jag är har jag byggt in det i nattduksbordet. A i kylskåpskreativitet, jajamen. Jag börjar slökolla på ett avsnitt av Scream Queens, som jag sett minst tre gånger redan, medan jag skrollar mina sociala medier. Ingenting intressant, precis som vanligt.

~§~
Så där! Andra kapitlet, vad tycker ni? Ska kapitlen vara längre än såhär, kortare eller är det här typ bra? Kommer självklart variera lite men på ett ungefär. Pusssss och kram<3