Ska vi? | Noel Flike

0.6

"Okej, så vi ska börja med ett nytt arbetsområde nu. Ni ska jobba två och två och er uppgift är att tillsammans förbereda en redovisning om ett av de här områdena," säger vår SO lärare Martin och pekar mot tavlan. Glädje, sorg, meningen med livet, vad händer efter döden och kärlek. Genast börjar alla snacka med varandra om vem man vill vara med.
"Tysta! Paren är redan bestämda. Nora och Joel, Hannes och Felix, Tara och Mikaela, Millie och Gustav, Samuel och Hanna, Altea och Noel..." börjar han men jag slutar lyssna där. Asså vad fan? Ska jag prata med Noel om något av det här. Jag kollar bort mot honom, som redan vilar sin blick på mig. När han ser att jag kollar på honom börjar han flina.

"Okej, ni kan börja prata ihop er om vad ni ska ta så skriver jag upp er," säger Martin bestämt. Noel reser sig och kommer fram till mig .
"Vad tar vi, babe?" frågar han och jag rättar honom i huvudet, men jag orkar inte tjafsa nu.
"Vad händer efter döden," säger jag. Det minst djupa typ, det är mer efter olika religioner än vad man själv tycker och tänker.
"Okej, nice. Kan jag komma till dig efter skolan eller, så jobbar vi?" säger han och flinar.
"Kommer du inte om jag säger nej?" muttrar jag trött och himlar med ögonen.

"Varför hatar du mig så jävla mycket egentligen?" frågar han och betraktar mig med rynkad panna. Jag hatar inte, ogillar bara, men det behöver ju inte han veta.
"För att du är en fuck boy," svarar jag och klottrar på bänken, varav jag får en arg blick av Martin, men fortsätter ändå.
"Ja, men det är ingen bra anledning," säger han lättsamt, "Du vet den uppsatsen vi ska skriva till svenskan?" Jag nickar och fortsätter att klottra på mitt nyblivna öga. "Om du skriver den om mig och får B eller A så ska jag lämna dig ifred, så väl jag kan," säger han och flinar, varpå jag flinar ännu större. Lätt att jag gör det.
"Taget," jag räcker fram handen och han skakar den.
"Okej så, buddhismens syn på vad som händer efter döden?" börjar han och jag lyssnar med ett halvt öra. Han är ju trots allt A-barn så han borde väl ge mig och honom ett B åtminstone på det här.

Jag slår med pennan upprepande gånger på köksbordet. Dante sänder mig mördande blickar men jag fortsätter. Hur ska jag få B på svenskan egentligen? Jag måste ju iallafall få till en bra början idag. Uppsatsen ska in på fredag, om fyra dagar, så jag har ju gott om tid. Men det beror ju även på om jag ens får ned en början.
Kära fuckboy, hur fan tänker du? Nope usch
Fuckboy, fuckboy, fuckboy... euw ännu värre
Du är en sån jävla idiot NEJ
Pappersbollarna blir fler och fler på bordet när jag försöker komma på min början.
Badboy, det är din stämpel. Men jag vet bättre. Ja, kanske. Det kan vara en bra början.
Badboy, det är din stämpel. Men jag vet bättre, för du är inte bara en badboy. Du är en fuckboy, rakt igenom. Leker med tjejer för att få din vilja igenom och jag kan din typ innantill. Du känner ingen ånger över alla tjejer vars hjärtan du krossat och du har inga planer på att ändra dig. För du vill verka känslokall. Du vill att alla ska tro att du, mister fuckboy, har det perfekta livet och inga bekymmer i världen. Men jag vet bättre. För jag har sett dig. Jag vet att du aldrig kommer ändras, trots att jag känner dig, så vet jag det. För du är en idiot. Du tänker aldrig på andra, bara på dig själv och ditt välmående. Du är en sådan känslokall skitstövel att jag tycker synd om din fucked up familj, som måste ta hand om dig. Men jag tycker inte synd om dig, för du vägrar tycka synd om andra. Trots allt idiotiskt du har gjort har jag aldrig hört ett enda förlåt komma ur din mun, trots att jag gång på gång bett om ursäkt när jag betett mig illa, fast aldrig lika illa som du. Du förväntar dig att alla ska behandla dig med respekt som om du vore en jävla kung, när du själv spottar på andra som du inte tycker är tillräckligt, populära eller snygga. För trots att du är fucked up så djupt inuti kan det inte rättfärdiga allt du sagt och gjort för att få mig att tycka synd om dig. Och det, fuckboy. Det är varför jag hatar dig.
"Släppte det eller?" frågar Dante och syftar på mitt skrivande.
"Ja, jag antar det," svarar jag och reser mig från bordet. Renskriva på datorn, skriva ut och sedan är jag redo för mitt A.

Jag ser hur papperet del för del kommer ut ur skrivaren. Jag förstår att jag har för dåligt tålamod vid tillfällen som dessa, då jag tycker att det tar för lång tid för skrivaren att skriva ut papperet trots att det tar max tio sekunder.
"Är det svenskan eller?" frågar Noel som smugit upp bakom mig.
"Ja, jag förbereder mig på mitt A," svarar jag stolt och tar papperet som äntligen skrivits ut.
"Vi får väl se," flinar han och lämnar rummet. Vad är hans problem?

Jag känner hur mobilen surrar så jag tar upp mobilen och ser att jag fått ett sms från Millie. Jag låser upp mobilen och klickar mig in på vår konversation.
Millie hjärtat❤️ 18:44
Starbucks om 30?
Jag 18:45
Absolut! Ses då😚
Millie hjärtat❤️ 18:45
Ses❤️

Jag undrar vad hon vill, det är inte så ofta hon bara skriver till mig och undrar om jag vill ses. Eller jo, men inte såhär klockan kvart i sju på en måndag. Jag drar på mig mina Vans, jackan och min mössa och tar mig friheten att gå eftersom att jag har så pass mycket tid på mig.

När jag kommer fram är klockan 10 över men jag ser Millie där ändå. Hon sitter i en soffa med ryggen mot mig, men jag känner igen henne.
"Hej gumman!" utbrister jag och sätter mig i soffan mittemot. Jag tittar upp på henne och ser att hon har tårar rinnande ned för kinderna.
"Hjärtat? Vad har hänt?" frågar jag med skakig röst. När någon som står mig nära gråter är det inte ofta jag själv kan låta bli.
"Jag tror... jag tror att jag är gravid," hulkar hon fram. Vänta... vad sa hon nyss?