Varför just jag?

Kap:3

Agnes perspektiv!

Jag hopade till när pappa sa att vi var framme.

Hade jag sovit hela vägen? Jag visste att den sista låten jag hörde var

'' din soldat"

Hon gillade den låten, den fick henne att känna sig stark...

Småskrattade hon för sig själv.

Med ett pirr i magen tittade hon ut genom bilfönstret.

Det var som en stor oval ring med platt gräs.

Runt om ringen var det hög skog, med träd och dess enorma kronor.

Stugorna stod lite överallt, några i

skogen och några bakom den stora

röda byggnaden. Ett typiskt ''svenskt hus".

Hon kände sig hungrig, som alltid.

Fanns det någon kiosk eller något?

När hon funderade på mat hörde hon

något som mumlade lite svagt bredvid

henne. Juste hon hade glömt att det

var, någon här i bilen med henne.

Hon tittade på sidan där Lilian sov.

Hon sov så fint, vågade inte väcka henne.

Agnes var så avensjuk på Lilians långa bruna hår.

Som alltid låg så perfekt.

Själv hade hon mellan blont slitet hår,

som ofta hade blivit färgat.

Hon väckte Lilian och klev ut bilen.

Lilians perspektiv.

Hon hade tydligen somnat för när

Agnes hade väckt henne var de redan

framme.

De skulle få sina rum i den stora

byggnaden de visste hon.

De gick på en liten stentrappa, medans

hon gick kollade hon runt över lägret.

Tänk här skulle hon på de närmsta veckorna.

- Oj förlåt, sa en kille som råkade gå in i henne.

- Nej de är lungt, svarade hon med blicken på killen.

- Jag heter Oliver, fortsatte han. Och log mot mig. Han rufsade till sitt

lockiga hår.

Fan vad snygg han är tänkte jag.

- Jag kände hur jag rodnade, det vart

lite pinsamt så jag gick där ifrån.

Medans jag hade stått och glott på

Oliver, så hade Agnes hämtad våran

stug nyckel. Vi skulle på i stuga nr 11.

Mitt lycko nummer.