Bara du || n.f

Kapitel 2 - Clara

Agnes och Lisa springer ifatt mig. Jag var precis påväg o gå till mitt skåp när jag hör dom ropa. "Clara vänta" säger dom båda nästan samtidigt. Jag vänder mig om och ser två väldigt glada personer. Eftersom att jag ofta behöver prata med lärarna om hur det går o så för mig i skolan, så var jag tvungen att stanna kvar i klassrummet lite. "Vad har hänt, varför är ni så jävla glada" säger jag med en retsam men glad ton. "Vem ska säga det" säger Lisa till Agnes. "Anton har hört av sig till oss, o han vill träffa dig" säger Agnes så glatt hon bara kan. Jag känner hur jag får en klump i magen. Varför har Anton av alla personer hört av sig till dom o varför vill han träffa mig. Tusen tankar går igenom mitt huvud tills Lisa säger "Blev du inte glad?" Varför skulle jag bli glad. Jag vill ju inte träffa honom. Varför skulle jag vilja det. Inte för att vi är ovänner men jag har ju inget mer med honom o göra. Vi är ju över. "Men nej, varför har ni gjort så här" skriker jag till dom medans jag går iväg. Eller rättare sagt går jag väldigt fort och aggressivt. När jag ska gå ut från skolan krockar jag med någon. "Oj, förlåt" säger vi båda typ samtidigt. När jag kollar upp ser jag en lång kille med medel långt hår. Mer hinner jag inte kolla på honom innan min blick fastnar i hans klar blåa ögon. Men jag känner att han kollar lite oroligt på mig. Och nu inser jag själv hur stressad o arg jag nog ser ut. Han lägger sina händer på mina axlar o jag känner hur en stöt går igenom min kropp. En varm o trygg stöt. "Vad har hänt" säger han o kollar djupt på mig. Jag står bara där o fattar typ inte hur man kan ha så fina ögon.
"Hallå" säger han "Hur mår du" frågar han. Och jag inser också nu att han säkert har sett att jag är arg. "Bra" svarar jag. Men egentligen ville jag bara berätta allt. Han kändes så lugn o trygg.
Vi står där en stund. Helt tysta. Sen säger han "Du är Clara va?" säger han. Jag förvånas lite av frågan men nickar instämmande. "Och du är?" frågar jag. "Noel. Noel Flike" säger han. "Flike" viskar jag lite tyst. "Ja vadå" säger han med en frågande röst.
"Det var bara någon som hette flike som lade till mig på snap" svarar jag.
"Ja, det var jag" säger han med ett leende på läpparna.
————————————————————————

Sådär. Här var andra kapitlet. Lite längre o lite bättre kanske.