"Vi ska göra allt som som står i vår makt för att skydda barnhemmet från intrång och potentiella hot" säger konstapeln som nu står på dörrtrappan. Han tittar menande på mig, sedan sträcker han fram handen och i den ligger ett litet visitkort. Föreståndarinnan tar försiktigt visitkortet. Hon råkar röra vid konstapelns hand och rodnar men han verkar inte märka det. "Ring mig ifall ni ser eller hör något, eller rättare sagt någon." Polisen vänder på klacken och pyser iväg. Jag fnissar och föreståndarinnan kollar på mig med en irriterad blick.
Redan på eftermiddagen anländer ett par vakter. De har mörkblåa uniformer med guldfärgade detaljer och bär ett gevär över axeln. De cirkulerar runt barnhemmet, turas om att sova och hålla vakt. Föreståndarinnan har förbjudit alla barn att gå ut utan vuxet sällskap tills läget är under kontroll. Detta av säkerhetsskäl.
Vakterna skyddar oss från onda människor men inte från onda drömmar. Jag sätter mig upp i sängen. Funderar på om jag ska vara en lydig 15-åring inatt eller inte. Försiktigt öppnar jag fönstret.
YOU ARE READING
Frihetsberövad
Short StoryDet är nätterna som är värst, då alla minnena kommer tillbaka. Elden, värmen, tårarna, röken, paniken och sedan tomheten. Med ett mödosamt förflutet som jagar henne tillbaka in i dödens öppna famn, gör hon allt för att rädda sitt eget skinn.
