Jag vaknar med ett ryck. Hjärtat slår så hårt att det gör ont i bröstet. De kalla svettdropparna rinner ner längs min rygg. Jag torkar pannan med baksidan av min hand. Mardrömmarna har hemsökt mig sedan mordbranden 1990 då mitt hus brann upp och mina föräldrar med det. Jag sträcker mig efter stearinljuset och den lilla tändsticksasken som ligger på nattduksbordet.
Jag tassar ut i korridoren. När jag går igenom den ryser jag. Förutom alla dörrar till de andra barnens sovrum passerar jag också ett tjugotal stirrande blickar och tomma själar hängandes på väggen, alla fint inramade och perfekt placerade i en rak rad. Blickarna förvrids av ljuset i min hand. Jag smyger vidare genom korridoren tills jag kommer till den dörr som leder ut till den lilla bakgården.
Jag sätter mig i det fuktiga gräset som känns kallt mot mina bara ben. Jag blåser ut den enda ljuskällan på minst tre kilometer och låter mina ögon sakta vänja sig vid mörkret.
Det prasslar i en buske. Nerverna är på helspänn. En sekunds stillhet innan en röd skepnad hoppar fram ur busken. "Mjau" säger den. Jag stryker sakta dess päls och låter varje hårstrå kittla mina fingrar.
Det är nätterna som är värst, då alla minnena kommer tillbaka. Elden, värmen, tårarna, röken, paniken och sedan tomheten. Vissa nätter sitter jag här, i gräset, omringad av buskage och högt trästaket. Jag vill tro att någonstans där uppe, omgivna av stjärnorna, vakar mina föräldrar över mig. Om bara tre och ett halvt år då är jag fri, då kan jag ärva friheten min far lämnade kvar, bara tre och ett halvt år kvar tills mitt liv börjar. "Jag ska göra gott av det ni lämnade efter er, jag lovar" viskar jag även fast ingen finns där för att lyssna till mina ord.
أنت تقرأ
Frihetsberövad
القصة القصيرةDet är nätterna som är värst, då alla minnena kommer tillbaka. Elden, värmen, tårarna, röken, paniken och sedan tomheten. Med ett mödosamt förflutet som jagar henne tillbaka in i dödens öppna famn, gör hon allt för att rädda sitt eget skinn.
