Mina andetag kondenseras i höstkylan och bildar små moln. Jag studerar molnen, ser hur de flyger iväg och löses upp. Jag kikar över axeln. Barnhemmet är ett gammalt envåningshus byggt i murknande trä målat med vad som en gång var en klar orange färg som blivit övermålad med en mörkare nyans orange för att dölja det murknande inre. Barnhemmet ligger nere i en dal i utkanten av samhället.
En vit liten papperslapp med ojämnt rivna kanter skjuts in under staketet. Jag går försiktigt fram och tar upp den från marken. Med små snirkliga bokstäver står det;
"Kära Desideria, jag beklagar det tragiska slutet (för dig). Jag lovar att ta vara på friheten din far så ödmjukt lämnade efter sig. Vänligen, Carl".
Jag knyter min hand runt den lilla papperslappen. Huvudet snurrar. Det piper i mina öron trots att det är alldeles tyst ute. Jag springer så snabbt mina ben orkar. Jag kastar mig in genom mitt fönster och slår i huvudet i mitt nattduksbord. Jag måste skaffa hjälp. Jag måste visa det här för föreståndarinnan eller vakterna. "Hjälp!" ropar jag andfått. En dörr i korridoren öppnas. En nyvaken liten pojke kikar fram genom dörren och kollar frågande på mig. Jag springer vidare genom korridoren när jag passerar ett fönster. Något rör sig där utanför så jag stannar till. Jag stannar tillräckligt länge för att hinna upfatta ett föremål, stort som ett äpple, komma flygandes rakt mot mig och min papperslapp. Krossat glas, ett ljussken, ett dån och sedan total tystnad.
CZYTASZ
Frihetsberövad
Krótkie OpowiadaniaDet är nätterna som är värst, då alla minnena kommer tillbaka. Elden, värmen, tårarna, röken, paniken och sedan tomheten. Med ett mödosamt förflutet som jagar henne tillbaka in i dödens öppna famn, gör hon allt för att rädda sitt eget skinn.
