Your Song - oscar molander fanfiction

kapitel 1

• CLARAS PERSPEKTIV

Det duggade utanför och jag kunde höra dropparna smattra mot mitt vardagsrumfönster. Jag hade endast en lampa tänd i rummet vilket gjorde att ljuset föll med en gul nyans på rummet. Ute hade solen precis gått ner och himlen var mörkblå. Jag satt med mitt anteckningsblock och bet på den blåa bläckpennan. Två rader, så långt hade jag kommit. Ibland flöt idéerna och melodierna på och det gick hur bra som helst men nu hade jag kört fast, idétorka. Mobilen plingade till och namnet "Julia" lyste upp skärmen. Jag tog telefonen och läste hennes meddelande.

"Snälla säg att du håller på med något kul, är på fest eller nått och inte kommer svara mig förrän om sju timmar."

Jag kunde inte stoppa det roade leendet som växte på mina läppar.

"Sorry to disapoint ya' ;P"

Svarade jag och jag såg att Julia började skriva på en gång och förväntade mig - i caps lock - en utskällning för att jag suttit hemma varenda kväll sedan sommarlovet och det var redan 23e juni.

"MEN GUD, DU MÅSTE UT CLARA, DET ÄR SOMMARLOV OCH DU SKA HA KUL!"

Där kom den.

Jag var inte värst social av mig, men det är okej. Jag har Julia och då och då lyckades hon dra iväg mig på någon spontant.

Jag såg hur hon började skriva igen och ett nytt meddelande poppade upp.

"Nej men seriöst, efter sommaren börjar du skolan så ta vara på lovet! Denna sommaren vill jag att när vi ses i augusti ska du säga att du har haft kul, att du har gjort helt fel beslut vilket lett till oförglömliga minnen, att du blivit alldeles för full, att du vaknat bredvid någon och inte känt igen den, att du har skrattat mycket, men mest av allt att du inte ångrat någonting. Var spontan."

Jag stirrade på texten och läste om den några gånger, hon kanske hade en poäng. Bara kanske.

Min suck ekade mot dom tomma väggarna.

Jag bestämde mig för att gå ut och smög - inte för att någon var hemma, bara av ren vana - till hallen. Klockan på den vinröda väggen visade halv ett på natten. Tre dagar hade jag varit hemma själv och hela sommaren själv hade jag framför mig. Pappa var författare och åkte runt i Europa i en månad och sen passade han på att ta semester ett tag med mamma, "vuxna behöver ensamtid ibland." tänkte jag med pappas röst. Jag hade min faster några kvarter bort så jag var ju inte helt hjälplös. Lite glad blev jag faktiskt när jag hörde att de skulle iväg och att jag kunde välja att stanna hemma om jag ville, de fick ensamtid och det fick jag med. Jag var ju faktiskt snart sjutton år så jag klarade mig bra själv. Mina fotsteg ekade i trapphuset när jag gick ner till porten. Dörren var tung men jag tog i lite och började gå utan att riktigt veta vart jag var på väg. Det var inte helt mörkt ute än, det var ju faktiskt juni, kylan hade dock krypit fram snabbare än mörkret. Jag satte upp mitt bruna hår i en hög tofs på huvudet och drog åt. Med Artic Monkeys i öronsnäckorna gick jag längst den lilla stigen bakom lägenheterna. Jag tittade upp på den mörkblåa himlen, längst bort var den lila och inte en moln syntes. Jag kom till en bilväg och tog för givet att inga bilar var ute och körde här ute i Gröndal - där ingenting händer - vid denna tidpunkt. Jag fiskade upp min telefon för att byta låt och fortsatte gå över vägen. Jag släckte skärmen och trottade ner telefonen i min trånga jeansficka och tittade upp. Jag såg helt plötsligt att ett starkt ljus närmade sig snabbt och mitt hjärta stannade för några sekunder. Paniken växte inom mig, moppen bromsade hårt men inte tillräckligt snabbt. Jag slängde mig ur vägen och kände någonting hårt mot mitt huvud. Innan jag uppfattat vad som nyss hände blev allting svart.