Ön som dödar

Kapitel 3

-någon måste ha tagit henne. Säger Maria medan hon tittar på den blodiga toppen.

Jag hör hur någon bara skriker rakt ut, jag vänder mig om och ser hur Sandra och Rebecka gråter bredvid varandra.

Jag går mot deras håll beredd på vad jag skulle få se. När jag ser synen lägger jag en hand för min mun och börjar gråta.

Daniela ligger med öppna ögon, hon har grenar i håret, hela hennes överkropp är full av hundratals knivsår, genom hennes fot leder sitter två knivar med en lapp på.

Jag tar försiktigt bort lappen och läser den.

NI SKULLE ALDRIG HA KOMMIT HIT!

Står det med stora bokstäver med röd färg eller blod.

Maria kommer fram till oss, hon tittar ner på Daniela och kramar om oss alla tre.

-RIP Daniela Jousef. Sa Maria och gjorde ett kors på sitt bröst.

Jag, Sandra och Rebecka gör det samma. Med tunga steg och en dyster tystnad går vi tillbaka till tälten där resten av klassen väntar.

-hittade ni något viktigt? Kommer Moa fram till oss och bockar av oss i sin pärm.

-Daniela kommer inte tillbaka och om du vill fortsätta ha hoppet uppe så gå inte dit. Säger Maria och klappar Moa på axeln.

Moa får tårar i ögonen, något jag aldrig trodde jag skulle få se men hon grät faktiskt.

Maria går till dom andra i klassen, jag hör hur hon nämner Danielas namn och några killar i klassen börjar gråta.

-har Henrik och hans grupp kommit tillbaka? Frågar jag Moa som torkar bort sina tårar.

-nej, men dom ska vara tillbaka närsomhelst men vi måste hitta dom.

Moa går till Maria och säger något. Dom nickar till varandra.

-okej, vi måste vara tillsammans hela tiden tills båten kommer imorgon bitti klockan nio och till dess så ska ingen gå ensam. Ropar Moa till alla som nickar.

Vi börjar gå i en stor trupp genom skogen i hoppet att hitta Hampus.

När vi säkert hade gått i fyrtio minuter kom vi till sjön fast på andra sidan av ön. Vi satte oss ner och vilade oss.

Henrik och hans grupp hade vi hittat på vägen som tur var och dom oskadda.

Jag tittar runt, jag känner på mig att det är några som saknas så jag går runt och letar i klungan men hittar inte dom.

-vart är Victor, Sebastian, Daniel och Simon? Frågar jag rakt ut och alla börjar titta sig om.

-dom var precis vid mig för bara några minuter sedan. Säger Tobias som kliar sig på huvudet.

Nej snälla, inga fler får försvinna och inga fler får dö!

----------------------------------------------
Ännu ett till kapitel, jag känner att jag har fått flyt på den här berättelsen så jag kommer uppdatera så mycket jag kan😉

Vota gärna💙💙💙