Ön som dödar

Kapitel 5

Regnet hade börjat ösa ner, vi satt under en stor gran och pratade om hur vi skulle fortsätta letandet.

-vart tror ni att dom eller den finns någonstans? Frågar Henrik som har ritat upp en karta över ön i jorden.

-vi är här så jag tror dom eller den finns i mitten av ön. Säger Maria och ritar ut streck och prickar.

Jag sa inget för jag kunde inte få bort bilden av Hampus ur huvudet. Jag hade avskytt honom hela tiden, men när jag tänkte tillbaka var han rätt kul och idiot men iallafall.

Jag tittade upp mellan grenarna, jag ser stjärnorna i himlen men det är två röda stjärnor som blinkar.

Jag tittar lite närmare och ser att stjärnorna rör sig och då förstår jag att det är ögon som tittar på mig.

-hörni, få inte panik nu okej nu lät jag som Moa men spring härifrån så fort ni kan, vi springer rakt fram tills vi når vattnet och stanna inte. Viskar jag.

Alla tittar på mig, jag reser mig sakta upp och börjar springa. Jag vänder mig snabbt om och ser att alla springer efter mig.

-snälla hjälp mig! Hörs Mattias röst lite längre bort.

Jag vänder mig snabbt om, jag ser att det är något stort som håller Mattias ben och försöker dra bort honom.

Jag stannar, jag kan inte lämna honom tänker jag och jag ser att dom flesta redan är långt där framme.

Jag springer mot honom, i farten tar jag upp min kniv och hugger den stora besten i magen.

Jag hinner se ögonen som lyste röda och så sprang jag och Mattias snabbt iväg.

När vi två kommer ut på stranden står alla där och andas tungt. Mattias sjunker ihop på marken och håller sig för benet.

-få se. Säger Maria och drar sakta upp Mattias byxben.

Det var ett stort blodigt sår i färgerna svart, grönt och olika nyanser av rött. Jag slänger ner ryggsäcken på marken och börjar rota i den.

Jag tar upp alsol spriten, bandage och kirurgtejp.

-okej Mattias jag vet att jag brukar skada dig och fälla dig men nu kommer det göra förbannat ont men du får inte röra benet, okej? Säger jag och tittar in i Mattias glansiga ögon.

Han nickar åt mig, han tar tag i Marias arm och lutar huvudet mot hennes ben.

Jag tar tag i i alsol spriten med båda händerna och så häller jag över massor med det över hans ben.

Mattias kvider och små skriker lite grann. Jag börjar binda bandaget runt hans ben och tejpar det.

-så din lilla skit nu är det klart. Säger jag till honom och klappar honom på axeln.

-vänta, sticker det inte upp en hand ur sanden där? Viskar Mattias och pekar.

Jag vänder mig om, kisar med ögonen och ser att det sticker upp en hand några meter bort ur sanden.

Jacob och Henrik går dit, dom börjar gräva försiktigt runt den och så drar dom upp en hel kropp.

En kropp som bara för några timmar sedan tillhörde Simon, Simon i vår klass och han som alltid pratade om att finnar var bättre än svennar.

-nej, nej inte Simon. Viskar Sandra och kryper ditt.

Sandra börjar smeka hans hår, hon viskar bara nej, nej om och om igen.

Jag tittar på hans kropp som ser ut att vara bruten, hans armar är vridna åt håll som inte går att vrida dom, hans ben ligger bakom ryggen och det sticker ut ben stumpar ut knäna.

Hans huvud måste vara vridet ett håll för hans skinn är spänt runt nacken och en liten lapp ligger i hans bröst ficka på skjortan.

Jag tar den och läser ännu ett hot.

HUR MÅNGA SKA BEHÖVA DÖ FÖR ATT NI SKA FÖRSTÅ ATT NI SKA DRA?!?

Jag går några meter bort från alla, sätter mig ner i den kalla sanden och börjar gråta.

Det är som allt släpps och allt jag känner kommer ut. Jag tänker tillbaka att för tolv timmar sedan satt jag vid frukostbordet med min familj och skrattade.

Jag hade kramat alla, pussat mamma på kinden, slagit lite på min pappa och jag hade sagt:

-fan vad skönt att få slippa er några nätter.

Jag hade skrattat åt det, jag hade tyckt att det skulle bli så skönt att få vara ensam lite med bara mina vänner men nu ville jag inget annat än att få träffa dom en gång till.

Jag tittade upp mot den mörka himlen, stjärnorna lös och månen var som en vacker lampa.

Jag grävde ner mina händer i den fuktiga sanden och hade huvud mellan bena.

Jag kunde inte se flera av mina klasskompisar döda, eller torterade och inte flera lärare.

-Amelie det är något i skogen! Hörs Rebeckas rädda röst.

Snälla Gud...

---------------------------------------------

Ännu ett kapitel, stackars lilla Simon 😢 Hoppas ni gillade det❤️