Ön som dödar

Kapitel 14

-Amelie vad händer med dig?
-vad menar du?
-dina ögon håller på att bli röda...

Jag stirra på Sandra och känner hur mitt hjärta gör volter i mitt bröst. Snabbt tar jag upp min mobil och tittar i skärmen och ser att mina ögon lyser rött.

-vad händer med mig? Var det som kom ut ur min mun.

-Amelie snälla håll dig borta från oss. Bad Sandra som har backat flera steg.

Jag sträckte ut min arm för att visa att hon ska stanna men det ända hon gör är att backa längre ifrån mig.

-jag lovar att jag inte är som dom! Skrek jag.

-jag vet att du inte är som dom, men tänk om du håller på att bli en av dom och du kanske kommer skada oss. Sa Sandra tyst.

-jag lovar att jag inte kommer skada er.

-du kan inte lova någonting sådant och det vet du.

Jag nicka långsamt och börja gå åt andra hållet. Bakom mig hördes Sandras hej då men jag ville inte vända mig om.

Min kropp har börjat kännas konstig, det känns som när man har otrolig växt värk men mycket värre och det går inte över.

Jag fortsatte att gå till det hade börjat mörka, hela tiden öka värken i kroppen och minnen från Sandra och Rebecka? Började försvinna mer och mer.

Det känns som jag går ur min kropp och blir en själ långt upp i himlen, mina känslor slutar kännas och mina tankar slutar finnas. Så allt som finns kvar är en dom och tung kropp.

Mitt öga slutade pulsera för länge sen och allt som känns nu var svullnaden när jag blinka.

Jag minns inte ens varför jag är ensam eller varför jag är på den här ön överhuvudtaget. Allt som snurra i mitt huvud var kött och blod.

-j...ag vill h...ha ....mat. Viska jag till mig själv utan att jag ens visste att jag skulle säga det.

Ett leende kom helt plötsligt upp på mina läppar när jag såg en lägereld längre fram. Jag kan höra några röster, se hur sand skvätter runt och hur människor sitter tillsammans.

Jag ökar takten utan att ens registrera det. När jag kommer fram är det som någonting långt bak i mitt huvud vet vilka det är men jag får inte fram det.

-Amelie! Du är tillbaka men du är ensam... Säger en brun hårig kvinna med svarta glasögon.

-grrr errr jorrr. Kommer ur min mun.

-Amelie? Mår du bra? Säger hon igen.

-göö frrr. Är allt som kommer ut.

Kvinnan som på något sett ger mig ett minne om Marie... Eller Mora eller var det Moa? Tittar på mig med stora ögon.

-jag tror inte vi ska stanna hos henne. Säger en blond kille som påminner mig om oliver kanske heter han Oliver.

Kvinnan som jag tror har namnet Moa nickar.

-srrrnnää...llleea. Får jag tillslut ur mig.

-jag tror hon försöker säga snälla. Säger Moa och kliar sig i huvudet.

Jag tittar på den blonda killen, hans hud ser så mjuk och god ut. Jag går mot honom och hans ögon har rädsla i sig men det gör att suget bara blir starkare.

-snälla Amelie gör mig inte illa. Ber han med tårar i ögonen.

-grrrr...

Jag tog tag i hans arm och var precis väg att ta en tugga när jag hör ett högt ljud och känner hur mitt ben försvinner under mig.

Jag tittar ner och får se att mitt ben har vikt sig och innan jag hinner blinka ligger jag på marken i mitt eget blod.

Jag försöker resa mig upp men ett annat skott hörs och min högra axel rycker till så jag ligger ner på den blodiga sanden.

Mina ögonlock känns tunga, jag hör massa ljud runt omkring mig men allt jag kan göra är att stänga mina tunga ögonlock.

-------------------------------------
Ledsen att jag inte har uppdaterat på några månader. Har mått dåligt i några månader, har haft mycket att tänka på men även fast livet känns skit så ville jag uppdatera för eran skull!

Hoppas ni blev nöjda, ska börja sluta den här nu och troligen kommer det inte blir mer än ett eller två kapitel tills det är slut.

/Towster