Det ingen vet

Del 3 Vänner som ska finnas där

Ni alla känner till dessa vänner som säger "Jag finns alltid här för dig"
Visst vi alla har alltid en liten guldklimp av en sån vän, förhoppningsvis!
Men alla dessa andra vänner som bara säger det!
Ibland undrar jag om dom verkligen skulle brytt sig om man dog?
De bryr sig ju ändå inte när man säger att man är ledsen och sitter och gråter hemma i sin egna ensamhet, vafan i den stunden när man känner hur tårarna rinner ner för kinderna!
I den stunden när man sitter i sin säng och bara tänker på hur man inte orkar leva mer hur man tänker på alla dessa chanser jag har sätt framför mig när jag bara har viljat få slut på allt lidande!

Eller är det i slutet när det onda är borta och man äntligen har gjort det som alla bryr sig?
Är det då folket ska komma till min grav och gråta och inte fatta hur jag kunde göra detta?
Eller min familj? Som säger att du får sluta med det, annars får du prata med någon och gå på rehab!
Mamma och pappa det är inte alltid så himla fucking lätt att bara sluta!
Att sitta och tänka på hur det tror att det känns för mig, att jag går runt och vet att jag inte kommer klara av det!

Att det känns som om mina vänner inte riktigt bryr sig om mig! Känslan av att tänka om ens någon skulle bry sig om jag inte skulle finnas imorgonbitti?
Vet du hur den känslan känns
Helst hoppas jag att du inte har känt den känslan eller känner den!

I skolan känner man sig så ensam, visst man kanske har 1 -4 vänner som man alltid umgås med men alla sina Ex vänner då? Dom som man måste sitta med på matte lektionen eller på språk lektionerna?
Hur jävla kul är det? Att inte ha någon vän där?
Då går tankarna tillbaka igen på alla dessa gamla minnena vi hade tillsammans, minnena på hur jävla roligt vi hade det!
Och jag får skuldkänslor och börjar nästan gråta när jag tänker på det och tänker på hur våran vänskap tog slut!
Var det mitt fel? Är allt mitt fel?
Fan också, kanske är det därför jag inte har så många vänner?
Fan, fan, fan, mitt meningslösa liv!