Att ha ett självskadebeetende är för oss ett bättre sätt att faktiskt hantera en jobbig situation eller jobbiga tankar/känslor. Visst vi utsätter oss själva för "fara" ibland men när vi väl sitter där i den stunden så känns livet så mycket mer lättare än vad det gjorde kanske 1 timme innan. Men sen kommer den där jävla ångesten och den ökar som fan på bara några minuter asså, men ibland känns det bara så mycket lättare för oss att göra det här än att verkligen stå ut med all smärta och alla känslor som vi håller inom oss.
Efter att man har gjort det ett tag så blir det nästan som att man vet exakt i vilken situation som man vet att man skulle vilja skada sig själv. Det är så fucking svårt att sluta liksom.
Hur ska man kunna försöka sluta när allting i sitt liv suger och att ingettting är roligt längre, allting bara är som en stor plåga hela tiden?
Vissa säger att om man har ett självskadebeetende och skadar sig själv så är man deprimerad eller nedstämd och då tycker alla att man måste gå till en psykolog och sitta där och prata ut om hur man mår och känner och sedan kanske man får reda på om man är nedstämd eller deprimerad, helt ärligt vet jag inte riktigt för jag har aldrig gått på det men kanske ska göra det snart!
Men det är inte ofta man vet varför man är så ledsen, eftersom allting i livet har gått åt helvete och allting känns så mörkt och man känner sig så ensam när alla andra ser så glada och friska ut och man vill vara som alla sina andra kompisar, glada och lyckliga hela tiden.
då faller mörkret över en och man får känslan av att man behöver skada sig själv igen.
Man försöker verkligen sluta och försöker att klara av att inte skada sig på 1 dag och ibland lyckas man och ibland inte.
Man tänker för sig själv och undrar vafan hände med mitt liv egentligen? Mitt liv var inte såhär för några årsedan då var jag så himla lycklig och glad men nu är allt så himla mörkt och kallt.
Man känner knappt någotting, bara en massa smärta
Man försöker vara stark och försöka kämpa men det spelar knappt någon roll om hur mycket man kämpar och verkligen försöker, får man ändå känslan av att man måste här ifrån
När vi väl har rört det mörka så känns det som om det aldrig kommer gå bort
Varför ska vi bygga upp en stor mur och gömma psykisk ohälsa eller om man mår psykisk dåligt?
Är det inte meningen att man ska kunna vara öppen och inte känna sig så ensam eller att det är något att skämmas över om man har det?
Ska man verkligen behöva skämmas över detta?
Ska man behöva säga en massa lögner och påhittade saker om någon får reda på det? För att vi är rädda för vad dom kommer tycka och tänka om mig? Kommer dom tänka annorlunda om mig nu?
————————————————————————
Vad är det du inte förstår?!
Det finns inget imorgon! Detta kanske är din sista chans att gör ditt liv bättre? Så tar vara på den så länge du bara kan!
————————————————————————
Minns du orden som du sa till mig nr jag var liten?
Att du skulle älska mig tills jag dör.
————————————————————————
"I'm just a dead walking person" 5 Seconds of summer - Youngblood
"Here to tell you the truth
I'm here to tell you my story
Tell you I'm nervous
Tell you I'm worth it
Tell you my flaws and my faults and my doubts
Give you my heart and what's left of it now.
Tell you my hurt
Tell you my pain
Tell you my thoughts, I keep trapped in my brain
Tell you that nothing 's is the same" Witt Lowry - Kindest Regards
————————————————————————
YOU ARE READING
Det ingen vet
RandomIngen annan vet hur du känner dig just när du sitter där med bladet i handen! Det ska bara veta hur jävla svårt det är att sluta och att gå och prata med någon, ksk inte alltid hjälper! Och vissa saker borde man kanske hålla för sig själv?
