Den okända tjejen bakom den stängda dörren

0.1 - Athena

Jag lade ner dem två kassarna med mat i på det kalla stengolvet utanför vår repiga ytterdörr för att rota fram nycklarna ur min gamla väska som jag stulit av mamma i smyg. Jag vrider om nycklarna i låset som gör att dörren kan låsas upp och jag kan bemöta den lilla tvåa vi bor i. Från dörren hörs ett klick och den gamla gnisslande dörren åker sakta upp samtidigt som jag krånglar ner nycklarna i väskan och bär sedan upp kassarna i varsin hand. Jag går från lukten av mat som luktade i hela trapphuset till... rent? Det är ovanligt, jag brukar mötas av lukten instängt, svett och alkohol men det luktade rent. Det var en skön tystnad hemma också, inget snarkade, skratt, sluddrade, musik eller skrik. Inget ljud alls och trots att det var en sådan här tystnad jag har längtat efter i snart två år så gjorde det mig orolig. Mamma har inte lämnat lägenheten på ett två nu, inte ens för att handla alkohol. Andra gjorde sådana ärenden åt henne och det var med mina pengar alkoholen blev köpt. Jag är 16 år och för två år sedan avskrev mamma mig från skolan och sa att hon skulle utbilda mig hemifrån, det var den sista gången hon var utanför den här lägenheten.  Det var även sista gången jag fick vara det jag egentligen är, ett barn. Det är inte svårt för min mamma att få sin vilja igenom, hon är manipulativ och är dessutom en gammal lärare på den skolan jag skulle få min framtid genom.
Min mammas plan var att jag skulle jobba, redan som 14 åring och tjäna in pengar så mat, hyra och andra räkningar kunde betalas och hennes knark, såklart.
"Mamma?" ropade jag med en darrig röst. Antingen har hon lämnat mig precis som han eller så ligger hon död någonstans i vår smutsiga lägenhet som någon desperat försökt att städa. Det spelar ingen roll hur mycket man tvättar och städar detta hem dock, väggarna kommer fortfarande vara fulla av röklukten, svett och alkohol. Kanske till och med matrester och mögel.
Utan svar trippade jag försiktigt in i köket för att lämna av matvarorna jag köpt för att göra vårt kylskåp komplett. Min plan som gick ut på att gå på en jakt efter min mamma men jag blev bemött av glas- och porslinssplitter i köket och även min mamma på golvet nedanför vasken med knäna uppdragna till brösten. Där avbröt jag både mina planer, mamma var redan funnen och maten fick vänta. För mamma började snyfta när tyst och försiktigt viskade fram "mamma", jag lät som ett litet barn. Rädd och ynklig över att se sin mamma så. När mammas snyftningar började ta fart så föll jag ner bredvid mamma mitt bland vasst glassplitter och lade min hand på hennes axel. Hon vägrade möta min blick.

"Mamma? Vad är det?" försökte jag men mamma rörde sig inte ur fläcken. Jag flyttade min blick ifrån min gråtande mamma till dem tre främlingarna som satt vid mitt bord.
"Vad är det som händer?" frågade jag försiktigt och artigt. Jag hade lärt mig det under dessa två åren att man måste vara artig mot dem med högre makt än en själv för att annars kan det sluta illa upp för mig. I dagens samhälle gör dem utredningar på varenda barn som verkar ha lite problem och skulle dem göra det på mig så hade dem insett att det var ganska så illa.
"Eva vill du berätta?" frågade tanten som satt på en av våra köksstolar. Jag vände min blick mot min älskade mamma eftersom hon blivit tilltalad men vände blicken snabbt tillbaka mot dem okända i mitt hem. Rädd för vad inkräktarna gjorde här och kanske skulle dem stjäla något i vårt hem. Tanten kollade mot polismännen och sedan mot mig igen och poliserna ställde sig upp innan min mamma började förklara.
"Du ska bli omplacerad till din far i Stockholm", sa hon och log ett halvt leende.
Jag kollade förvirrat på dem innan jag skakade på huvudet. Aldrig att jag skulle vilja flytta hem till honom, bo under samma tak som en svikare. En människa som jag genuint hatar.
"Eva är bland annat åtalad för narkotika brott och medbrottsling för våldtäkt mot minderårig", berättade kvinnan som fortfarande inte presenterat sig inte. Jag fann henne otroligt lätt att läsa av med hennes tråkiga mörklila tunika och mörk jeans blåa byxor. Hon hade en scarf på sig men det gjorde inte något bättre och hennes slitna, gråa och livlösa hår bara hängde på huvudet. Hon brydde sig inte om vad hon hade på sig och hon var bara ute efter att göra andras liv till ett helvete. Hennes liv var garanterat urtråkigt med hennes perfekta man och två barn som flyttat hemifrån och utbildar sig till advokat och socionom. Hon berättar för mig att min mamma är åtalad och att jag ska flytta till en okänd stad. Jag hatar soc.
"Mamma?" pep jag fram försiktigt. Jag kände klumpen i magen, gråten i min hals och viljan för att skrika. Kanske kunde jag få vara ett barn igen för några sekunder om jag skriker ut allt jag hade inom mig. Men jag fick ta mig i nackskinnet för att behålla ett någorlunda lugn.
"Det är hans fel, han är ett opassande hem och en opassande förälder. Hon är inte det, hon är en bra förälder. Hon stannade", började jag desperat prata på. I soc värld var det viktigaste att föräldern hade pengar, ett bra hem, ett jobb och inte höll på med kriminella handlingar. I min värld är det viktigaste hos alla människor att man inte sviker, att man inte lämnar.
"Athena, jag är inte en passande förälder och du vet detta bättre än någon annan. Men din far är en bra och passande förälder", avbröt min mamma mig. Hon må ha rätt med att han enligt lagen är en perfekt förälder, men inte enligt mina normer. Han är en snobb.
"Men du lämnade inte mamma", förklarade jag desperat för min mamma. Det blev tyst, varken den urgråa tråkiga tanten, poliserna eller min mamma sa eller gjorde något. Så tillslut brast jag ut;
"Jag tänker inte flytta till Stockholm, jag tänker inte byta stad. Jag tänker inte bo hos den jävla svikaren. Du och jag ska bo kvar i denna lägenheten mamma", tårarna som hotade att komma sved i mina ögon. Jävla tårar, inte här och inte nu.
"Det räcker Athena, det är bestämt. Du ska få ett bättre liv. Jag kommer hamna på en anstalt och du ska till en riktig familj", röt min mamma till innan hon sträckte fram sina händer mot den ena polisen som satte på handbojor runt hennes handleder. Trots att hon inte gjorde något motstånd och förde ut henne ur vår gemensamma lägenhet.
Kvinnan som presenterade sig som Jonna förklarade att allt var nerpackat och låg i polisbilen som stod parkerad där nere, det var tyvärr inte samma som min mamma skulle åka iväg med. Där nere satt ännu en till polisman och väntade i bilen som skulle ta mig till Sveriges huvudstad. Poliserna skulle även hjälpa till att transportera mig eftersom detta räknades som LVU, Lagen om Vård av Unga.
Dem förklarade straffen och åren i fängelse som låg framför min mammas fötter och Jonna som även följde med upp till Stockholm förklarade att det var förbjudet för mig att prata eller hälsa på min mamma närmsta halvåret och efter det där långa halvåret så var det min så kallade pappas tur att bestämma om jag skulle få träffa min mamma igen.

a/n nervöst men ja..
jag hoppas ni kommer gilla denna mer än vad ni kommer gilla always, det gör jag iallafall. ska försöka uppdatera med jämna mellanrum men sådana här berättelser får man planera lite mer detaljerat och tar längre tid att skriva.