Den andra sidan om muren (TVÅ DELAR UTE NU!!)

Del 2

Dagarna gick och tillslut var den 23 augusti kommen. Dagen då jag skulle flytta hemifrån och till en skola var här. Min pappas gamla marinblåa träningsväska, som numera var min, stod färdig packad mitt på mitt rum.
"Elise! Bussen är här nu; skynda dig så att du inte missar den!" hördes en röst från nedervåningen. Jag genomskådade mig själv snabbt i spegeln och rättade till mina ljusblå jeans och den svarta t-shirten som jag hade på mig. Över slängde jag på mig min tunna och slitna militärgröna jacka.

Jag drog med väskan i farten och gav båda mina föräldrar en varsin kram och puss på kinden. Jag hade sagt att jag inte ville ha något långt avsked, då jag hatade långa avsked. Vi kommer ju att ses igen på lov, studiedagar och när min utbildning är klar, så kommer jag troligtvis att flytta hem igen. Tro mig när jag säger att jag sade det till mina föräldrar många gånger, ändå kunde man se att mamma kämpade med att hålla tillbaka tårarna. Pappa däremot, han var bra på att dölja saker och därför var han bara glad för min skull. På något konstigt sätt kände jag dock att det gjorde ont inom honom.

Jag sprang till bussen, som stod alldeles utanför det vita staketet till vårat hus och tittade in över den nästintill fulla bussen. Det kändes som om alla kände någon, medan jag aldrig hade sett människorna i hela mitt liv. Alla skrattade och alla hade kul. Jag tog första bästa lediga fönster plats, med en plats bredvid mig ledig. Detta var första gången jag skulle lämna mina föräldrar under en lång period och jag kände faktiskt en tomhet. Att se sina föräldrar utanför det bruna huset bli mindre och mindre ju längre vi åkte för att sedan vara utom räckhåll kändes som en växande sten i magen.

Under en större del av resan satt jag själv, men när vi nästan var framme, hämtade vi upp en lång och smal kille, med halvlångt och lockigt hår i en kastanjbrun färg. Till och med honom, verkade alla känna, dock på ett negativt sätt. Allas röster sänktes och blev till viskanden och blickar riktades mot honom, medan många himlade med ögonen. Han gick glatt för att sätta sig i ett säte bredvid en annan pojke, men han la bara för sin väska över den tomma platsen och hånflinade. Det var som att något inom mig brast. I sekunden man såg besvikelsen och skammen i pojkens ögon, brast någonting inom mig.
"Du kan sitta här!" ropade jag med en glad röst. Jag drog ner min väska på golvet, för att han skulle förstå att jag menade allvar. Skratten tystnade på bussen och pojken gav mig ett stort vänskapligt leende.
-Hörru snygging, du är för bra för det där freaket! ropade killen som nyss nekat honom en plats. När jag precis tänkte resa mig för att gå raka vägen mot honom, tog pojken tag i min arm och sa "Det är lungt, strunt i honom" Så jag satte mig ner.
- Jag är Eric föressten, han sträckte fram sin hand och jag detsamma.
- Jag heter Elise.

-Plötsligt började alla bli oroliga på bussen.
-Sir! Vi måste ha kört förbi skolan vid det här laget! ropade flera stycken. Men chauffören svarade inte. Han tryckte istället ner en knapp och en svart vägg stängde våran väg till honom innan vi äns han blinka. Folk försökte ringa i panik, men ingen hade någon mottagning. Vi kunde nu dessutom se att vi närmade oss en kolosal vägg. Muren som ingen av oss hade besökt den andra sidan av. Bussen började skaka, vingla från sida till sida och i sekunden efter försvann allt ljus och alla rösterna dog.

Hoppas ni gillade kapitlet och att ni som ska börja skolan har haft ett bra lov! Kram