Varulvsnätter - Häxmästarens Arv Del1 🇸🇪

Kap.1 Den okände morbrodern

Det var full kalabalik i den medelstora villan på Sunny Road. Tvillingarna skrek i kör. Andy hällde fingerfärg över golvet under köksbordet, Debbie hade kissat på mattan framför soffan och resten av ungarna sprang som om elden var lös medan de slog vilt omkring sig med vad de råkade ha i händerna.
I den luggslitna fåtöljen i vardagsrummet satt Amber med en bok framför sig. Trots att hon hade hörlurar hördes musikens skränande en bra bit runt om henne. Det var en vana hon fått för att överrösta ljudlarmet som hon oftast befann sig i.
Överalt låg leksaker, kritor, kläder och papper. Tapeterna var bitvis bortrivna från väggen och husets barn hade visat prov på sin kreativitet på både det ena och det andra i rummet. Nästan alla möbler var omaka och det fanns inte en fläckfri möbel eller matta i hela huset.
Att det bodde åtta barn i huset var ingen hemlighet.
Amber hade kanske vuxit ifrån förstörandet, men hon orkade inte hjälpa till med städningen heller. Det kändes så meningslöst när ingen annan av ungarna tog hänsyn.
Syntia kom bärande på minstingen och skrek åt var och en av ungarna, inklusive Amber, men ingen brydde sig något desto mer. Syntia såg helt rasande ut. Hennes uppsatta hår var fullt med utstickande lösa testar och hon var högröd i ansiktet. Det var ett antal revor i hennes nylonstrumpor, kjolen hade stora fläckar på sig och skjortan var felknäppt.
Plötsligt ringde det på dörren.
Syntia ropade åt Amber att öppna.
När Amber inte reagerade fick hon en spark på foten.
Irriterat tittade hon upp.
Syntias mun rörde sig medan hon pekade på dörren.
Amber såg på dörren och sedan på Syntia igen.
Syntia stängde av Ambers freestyle.
"Gå och öppna dörren!" skrek hon sedan onödigt högt.
Amber tog av sig hörlurarna och lade dem över armstödet på stolen.
Syntia följde irriterat Amber med blicken innan hon övergick till att jaga efter nästa illbatting.
Utanför dörren stod en stram kvinna med glasögon och håret i en hård knut.
"God dag, Amber. Hur står det till?" frågade hon vänligt.
"Jodå. Det är väl som vanligt", svarade Amber och öppnade dörren så att röran i huset syntes.
Syntia kom skyndande till dörren när hon såg vem det var.
"Jag ber hemskt mycket om ursäkt, miss Cloves. Jag har inte hunnit städa och..." stammade hon och försökte släta ut kläderna.
"Ni behöver inte förklara er, även om jag är smärtsamt medveten om att detta är mitt tredje besök den här månaden", sa miss Cloves och höjde handen i en lugnande gest.
"Jag är här för att diskutera en sak med er och Amber", tillade hon och rättade till glasögonen.
"Javisst. Kom in bara. Vi kan sätta oss i soffan", sa Syntia nervöst.
Hon gned sina händer medan hon skyndade i förväg för att röja ur soffan.
Miss Cloves var ombud från barnskyddet och hade besökt dem ofta sedan Syntia skiljt sig från sin man. En skilsmässa var alltid kritisk när man utöver sina egna tre barn hade fem fosterbarn med i bilden. Man behövde bara se sig om i huset för att förstå varför barnskyddet valt att involvera sig i familjens situation.
Amber satte sig i bortre änden av soffan och lutade sig tillbaka.
Miss Cloves såg lite missnöjd ut i den nerfläckade soffan och satt bara på kanten med händerna knäppta i knät.
Syntia satte sig i fåtöljen bredvid miss Cloves och försökte se harmonisk och samlad ut, men lyckades inte särskilt bra. De svaga ryckningarna i mungipan och den allmänt stirriga uppsynen var ganska avslöjande.
"Jag kom för att prata med er om din morbror, Amber", sa miss Cloves.
"Min morbror? Jag har väl ingen morbror?" sa Amber förvirrat.
"Det var en ung man som hörde av sig till oss och sökte efter sin systerdotter. Amadeus Rebellion. Det har visat sig att han är din biologiske morbror och nu vill han ha vårdnaden om dig. Detta är förstås något som jag måste diskutera med er båda, eftersom Syntia står som din vårdnadshavare, men ditt val väger tungt i frågan nu när du är 16 år och har rätt att ta beslutet själv."
Amber och Syntia såg förvirrat på varandra.
"Vill du tänka på saken, eller ska jag se till att du får träffa honom?"
Amber tog ett djupt andetag och försökte samla tankarna.
När man var uppvuxen i tron att man inte hade en enda släkting i livet var en morbror lite svårt att smälta.
Miss Cloves såg frågande på Amber.
"Öh... Jo... Jo, jag vill gärna träffa honom", fick Amber till slut fram.
Miss Cloves log vänligt och rättade till glasögonen igen.
"Så bra. När vill du träffa honom? Han kan ta sig tid för dig när som helst."
Det kändes lyxigt att ha någon vuxen som kunde ta sig tid när helst det passade henne. Det hade hon aldrig haft tidigare.
"Kan jag träffa honom i morgon? Det är ju lördag, tänkte jag och då kan vi ju fara någonstans."
"Javisst. Vilken tid?"
Amber såg på Syntia.
"Han får komma när han vill", sa Syntia.
"Vid tolv kanske?" föreslog Amber.
Miss Cloves log igen.
"Jag ska meddela honom det, så får ni ses i morgon."
Miss Cloves räckte fram handen och skakade hand med Amber innan hon skakade hand med Syntia. Sedan reste hon sig och tackade för sig.

Redan vid elva satt Amber i soffan vid fönstret som vette ut mot gatan.
Lite nu och då fick hon sällskap av något av de andra barnen, men de ledsnade ganska snabbt på att sitta där.
Amber hängde tålmodigt kvar med armarna över ryggstödet och följde varje bil som passerade med blicken.
När klockan närmade sig tolv hade hon sällskap av Dave. Han var en av de yngre ungarna med sina sex år. Syntia hade tydligen misslyckats med påklädningen av honom, eftersom han bara hade kalsonger och T-shirt på sig. Snoren rann över läppen på honom, som han nästan konstant försökte slicka i sig.
Amber ignorerade honom så gott det gick.
En stålgrå bil körde in på gatan.
Amber visste inget om bilar, men den såg ut som en så kallad muskelbil. Motorljudet hördes som ett dovt muller som nästan vibrerade i fönsterglaset. Bilens rutor var tonade och två svarta ränder löpte från huven och över taket.
Ett imponerat utrop hördes från Dave.
Hjärtat slog ett extra slag på Amber när bilen stannade vid infarten till deras hus.
Så snart motorn tystnat öppnades förardörren och en bredaxlad man klev ur. Hans kläder var helt svarta. T-shirt, jeans, bälte, knälång lägerrock och kraftiga kängor. Till och med handskar och solglasögon var helt svarta. Som kontrast var han lite blek och hade blonderat, bakåtkammat hår. Med det maskulina ansiktet till var han lite som en levande actionfigur.
"Ambers morbror är här!"
Amber ryckte till när Dave mer eller mindre skrek henne i örat.
Dave störtade iväg och började gapa om vilken häftig bil Amadeus hade.
Amber kunde inte släppa sin nyfunne morbror med blicken. Den svarta rocken svepte lätt i vinden när han gick mot huset. Han såg ut att komma från en annan tid.
Till slut slet hon sig från fönstret för att gå och öppna dörren åt honom.
Resten av husets ungar kom för att glo.
Amber kände sig irriterad på dem.
Det var hennes morbror. Kunde hon inte få ha honom ifred för dem?
Till och med Syntia kom och ställde sig i köksdörren med nyfiken blick.
Amber tog ett djupt andetag innan hon öppnade dörren.
Amadeus hade precis klivit upp på altanen och log när han fick se henne. Han tog av sig glasögonen och avslöjade ett par sammetsblå ögon.
"Hej, Amber."
Hans röst var djup och nästan lite hes.
Amber log bara, utan att ha något vettigt att säga. Tankarna ville inte stå still för en sekund i huvudet på henne.
Plötsligt stod Syntia tätt intill henne.
"Hej, och välkommen. Det är hemskt trevligt att träffa dig. Skulle du vilja ha lite kaffe? Vi har inte ätit lunch än och det vore trevligt om du ville göra oss sällskap. Tycker du om pannkakor?"
Amber kände en plötslig impuls att strypa Syntia, men stod stelt kvar.
Skulle det vara så svårt att låta henne få ha sin morbror ifred?
Amadeus mötte Syntias blick med uppenbart ointresse.
"Nej, tack. Jag är bara här för att träffa Amber."
Syntia verkade tappa talförmågan och tog ett steg tillbaka.
Amadeus mötte Ambers blick igen.
"Vill du åka en sväng?"
Amber log brett och skulle just svara när Dave trängde sig förbi henne.
"Jag vill följa med!" nästan skrek han.
Amadeus lutade sig fram en liten bit och såg ner på Dave.
"Det var ingen som frågade dig", sa han kallt.
"Kommer du?" frågade han sedan och räckte fram handen mot Amber.
Utan att se på de andra gick hon fram till honom.
Han la armen om ryggen på henne och placerade handen på hennes axel. Han till och med öppnade bildörren för henne och stängde den när hon satt sig till rätta.
När han satte sig bakom ratten hade han solglasögonen på sig.
"Jag avskyr små snorungar och påträngande fruntimmer", muttrade han när han vred om nyckeln.
Bilen startade med ett muller.
"Hur står du ut med dem?" undrade han sedan.
"Jag lyssnar på musik och försöker ignorera dem", svarade hon.
"Hm."
Amber sneglade på honom.
"Du liknar inte på min mamma", påpekade hon.
Han log svagt.
"Nej. Jag vet det."
"Men du är väl min morbror?"
Han styrde ut på den större vägen.
"Inte direkt. Men vi är släkt."
Amber synade honom och försökte avgöra var hon skulle placera honom.
Farlig kunde han säkert vara, men hon hade en känsla av att han inte utgjorde något hot mot henne. Det var något märkligt med hans utstrålning, men hon kunde inte sätta fingret på det. Inte kunde hon påstå att de liknade varandra heller. Fast han verkade förstås vara blonderad. Själv hade hon rödbrunt, uppklippt hår som räckte ner till skuldrorna och gröna ögon.
"Hur trivs du med Syntia och hennes familj?" undrade han.
"Så där. Jag delar rum med en femåring, får aldrig vara ifred och alla är stökiga och högljudda... Inte kan jag påstå att de känns som min familj heller. Det är mer som att bo på ett dagis som aldrig stänger."
Han nickade.
"Vart ska vi?" undrade hon.
"Till utkanten av ett naturområde."
"Och vad ska vi göra där?"
"Jag ska berätta allt du vill veta om din familj och vår släkt."