Han

0.3

Morfar  brukade alltid berätta för mig att livet inte hade en mening. För liksom man föds och förstör och sedan dör man, det var det han brukade säga.
Men mormor brukade alltid protestera och kolla med en mörk blick på han. Hon brukade säga att morfar hade slagit sitt huvud ett antal gånger när han var liten. Hon var alltid positiv. Medans alla såg allting med för- och nackdelar, så såg hon allting ljust.
Hon var den starkaste personen jag kände.

"Celine!"  Var det första jag hörde när jag vaknade.
Jag satte mig upp och sträckte mig samtidigt som jag gäspade.
Morfar behöver  hjälp igen.
Jag suckar och drar frustrerat handen genom håret.
Jag gör nerför trappan intill morfars rum där jag finner han ligga i sin säng hostandes.
"Morfar hur är det?" frågar jag medans jag vant går till nattduksbordet och tar ut tabletterna som ska hjälpa han.
"Jag börjar bli allt äldre för varje dag som går, snart finns jag inte längre kvar" säger han och ler lite smått.
Jag himlar med ögonen medans jag går ut till det avlånga köket och tar ett glas som jag sedan fyller på med vatten. Det var så typiskt morfar att alltid snacka om att hans död närmade sig. De första gånger han sa så brukade jag bli ledsen och låsa in mig i mitt rum. Men med tiden som gick blev jag van och har lärt mig att inte bry mig om det.
Att prata om döden var inte direkt på topplistan av vad jag gillar att prata om.
Och man bara kommer in till en oändlig fråga som inte har ett riktigt svar. Vissa har teorier om döden.
Och några har till och med  intervjuat folk som har blivit uppväckta från döden.
Jag tror inte på nåt av det där.
Jag är ju varken Kristen eller nåt annat.
Morfar är jude och tror att det finns nån därute som kan ändra vår värld på nåt sätt. Det är faktiskt rätt bra att han en religion. Men för mig som inte tror på nåt. Eller tror och tror jag tror ju på nåt men jag känner mig mer vilse än att jag tror.

Det är när jag ligger på min säng och läser en bok som jag kollar ut genom fönstret och börjar tänka tillbaka på gårdagen.
Kanske borde jag gå tillbaks dit och kolla om jag verkligen drömde eller inte.
Vissa människor fastnar i sina tankar så mycket att tror att man upplever allt på riktigt. Det har iallafall hänt för mig.
Men jag vet inte ens vad jag själv gör för nåt och innan jag vet ordet av det så går jag vid samma sitt som jag gjorde igår.
Men idag är vädret bättre. Det är ingen man klandra på det är ju ändå höst.
Och det är då det är som vackrast.
När jag kommer fram dit så är det vackrare än jag minns det. Solen blänker på vattnet. Här och där hör man en fågel kvittra. Och trädens orange bruna och röda löv faller mot marken.
Det är vackert.
Verkligen.
Och jag börjar fundera på om killen från igår är här.
Det är då jag fattar att det är klockan sju på morgonen. Ingen är vaken då.
Jag suckar.
Innerst inne så finns det en liten låga som blev till igår. När jag såg honom.

Jag är så försjunken i mina tankar så att jag glömmer bort tiden. Jag tar upp min mobil och kollar på den tills jag känner en hand på min axel.
Jag rycker till och vänder mig om.
Jag möts av samma blåa blick och samma vita bländande leende. Det får mina läppar att rycka smått.
"Hej" säger jag tyst.
Han leende blir bara ännu större.
"Hej Celine, vad gör du här ute så tidigt?" frågar han och sätter sig bredvid mig.
Jag rycker på axlarna.
"Jag kände bara för det, du då?" jag kollar på han en lång stund.
Han sitter och tänker innan han tillslut svarar:
"Mina föräldrar vill att jag ska gifta mig" suckar han.
Jag känner någonting som jag aldrig har känt förr.
Avundsjuka?
"Varför?" frågar jag tyst men han hör mig.
"Jag är bara sjutton jag vill leva mitt liv men de vill att jag ska gifta mig och att mor och far inte bryr sig om jag inte ville det" säger han och drar handen frustrerat genom håret.
"Men får inte gifta sig om man är under arton.." säger jag och kollar undrandes på han.
Jag rynkar på pannan när han börjar le.
"Nej det gör man inte, vart har du fått det ifrån?" Han ler snett mot mig.
Jag kollar på han med en skum blick.
"Det är en lag så länge du är under arton räknas du som barn" förklarar jag för honom.
Där brister han ut i skratt.
Det är helt otrolig. Hans skratt har till och med en melodi. Ni vet en sång som man aldrig tröttnar på.
"Celine du är alltför rolig du" han fortsätter att fnissa och ler ett brett leende. Solen skiner på honom och det får han att se ut som en ängel.

"Är jag inte" säger jag och kollar på han med en småsur blick men det får han bara att flina.
"Det är du väl" säger han och ler.
Jag kollar på han och fastnar med blicken.
Jag känner mina mungipor hänga som en krok på mina läppar. Det känns som om allt annat försvinner som om det är en tavla och någon suddar ut allt förutom jag och han.
Det är magiskt på nåt sätt.
Att vi sitter där och min blick nervöst flackar mellan hans ögon och läppar.
De ser frestande och kyss vänliga ut men nånting inuti mig stoppar allt och jag bryter våran blick.
Jag känner att mina kunder hettar till och att jag måste se ut som en idiot just nu.
Ugh snälla ta mig härifrån